Blande Runner, en kort analys

Ursprungligen skrivet 1997-03-17 som inlämningsuppgift i den fantastiskt roliga kursen ”Communication and social change”. Översatt från engelska till svenska.

En kortfattad analys av filmen

Blade Runner

10:th Anniversary video release. Regiserad av Ridley Scott (1982)

i termer av modernt och postmodernt

Huvudsakligen av den anledningen att denna text har en begränsat omfång så är den skriven utifrån antagandet att läsaren är bekant med filmen. Eftersom kvantitet har belönats framför kvalitet (djup) tidigare så har jag försökt att inte vara alltför djupgående (mer yta).

Staden, miljön

Det är Los Angeles år 2019, en rätt nära framtid. Det är en stad som inte längre fungerar (i en modern mening), infrastrukturen har kollapsat. Det verkar inte finnas några kommunala system. Det är en stad utan styrning, en organisk stad som växer av sig själv, ingen eller inget kan kontrollera den. Det är en postmodern stad.

Arkitekturen representerar olika tider och platser i ren och blandad form samt som ren fantasi. Det är kallt, regnigt och mörkt. Vi förstår de kommersiella krafternas styrka utifrån den centrala roll som skyltar och annonser på olika språk spelar som bakgrund för handlingen.

När vi följer Deckard genom filmen så fladdrar olika tidsepoker, livsstilar, ideologier och kulturer förbi. Dessa existerar parallellt med varandra. Det är en resa i tid och rum och du vet aldrig vad som kommer att dyka upp härnäst men inget förvånar Deckard när han rör sig genom de asiatiska, arabiska och indiska delarna. Plötsligt dansar en Hare Chrisna-grupp förbi, Deckard besöker en bar och vi befinner oss i en version av amerikanskt 1920-1930-tal, i en scen används en bil från 1950-talet på samma gata som futuristiska glidfarkoster. Ännu ett exempel på de många miljöerna är ”the eye maker’s” verkstad där jag får en medeltida, alkemistisk känsla.

Filmen är full av detta och det passerar utan kommentarer som om det är vad alla förväntar sig ändå eller så är förväntningar inte längre giltiga i 2019-talets Los Angeles. Väldigt postmodernt.

Språk

Deckard själv pekar faktiskt ut användandet av ”doublespeak” (även om han inte använder det begreppet). Detta har kommenterats flera gånger i kurslitteraturen, exempelvis i Meyrowitz, s. 321 och Postman (kapitel 8) som påpekar vikten av språket som en osynlig teknologi (som även Orwell insåg redan 1948).

Exempel på ”doublespeak” i filmen är: Blade Runner = Mördare, Replicant = Robot/Android, Retierement = dödandet av en replicant, Skin Jobs = nedsättande term för replicanter. ”Doublespeak” används för att omdefiniera situationen, precis som det används i dag och precis som det antagligen kommer att användas i framtidens samhälle.

En annan intressant sak är ”City Speak” som enligt Deckard är en blandning av tyska, japanska och spanska. En tolkning av detta kan vara att språken representerar upplevda hot mot det amerikanska samhället. Tyska ger också associationer till nazismens totalitära samhälle som ett hot mot den amerikanska medborgarens heliga frihet. Japanska (ännu en fiende från andra världskriget) som en symbol för en stark ekonomi som hotat marknader där USA traditionellt varit dominerande, såsom bilar och teknologi. Spanska som representant för kolonisatörerna från 1500-talet men ännu mer som invandrare från Syd- och Centralamerika.

”City Speak” blir en postmodern symbol, det traditionellt engelskspråkiga samhället inträngt i ett hörn där det inte längre kan dominera utan ersätts av en blandning av kulturer och krafter.

En lek med roller

När Roy (replicant) möter sin skapare (människa) så kysser han honom. I en tolkning skulle detta kunna ses som en lek med genusroller där kärlek uttrycks mellan personer av samma kön.

Det kan sägas att replicanterna delvis är mer mänskliga än människorna (hyperreal). Replicanterna visar känslor som ilska och hämdbegär och ofta är deras känslor uttryckta starkare än människornas känslor. Tyrell är helt rationell och Deckard är mycket cynisk. Deckard upprätthåller ett förhållande med Rachel som en koppling mellan det mänskliga och replicanterna.

När replicanten Leon gör ett test som ska visa om han är människa eller inte så är det slående hur modernt testet är utformat med sina fördefinierade frågor och hur mänskligt oförutsägbart replicanterna agerar.

Rollfigurerna rör sig hela tiden runt gränsen mellan människa och maskin, en rörelse som ställer frågorna: vad är mänskligt och vad är det som gör oss mänskliga?

I ett försök att förbättra (modernt) replicanterna och göra dem mer mänskliga så ger Tyrell dem inplanterade minnen. Detta fick mig att tänka på vår roll i det postmoderna samhället och vart vi står på gränsen mellan människa och maskin. Erfarenheter som vi får från TV och andra medier kan jämföras med de inplanterade minnena. Om jag ser en dokumentär om Irland och får lära mig hur de firar S:t Patrick’s day, vad är då den kunskapen jämfört med händelser jag fysiskt deltagit i?

All denna lek med roller måste ses som postmodern.

Religiösa metaforer

Att se religiösa metaforer är antagligen som allt annat, en fråga om hur du ser på saken.

Tyrell gestaltas på ett modernt sätt. Han är Gud, den vite mannen som ensam har makten över liv och död. Vi ser honom i en pyramid, som en kejsare eller farao (andlig och politisk ledare). Vi kan också se Tyrell som Gud, skaparen ”[t]he more life-like his marionettes can be made to seem, the more ’god like’ he becomes” (Carter 1974:23, från Hutcheon). Kyssen Roy ger Tyrell kan tolkas som den Jesus fick av Judas – kärlek som leder till död.

Om Tyrell är Gud, replicanterna hans skapelse, eller hans barn, så blir Roy Jesus. Roy blir en mycket postmodern Jesus med både gott och ont. Mycket ont, men till sist bestämmer sig Roy symboliskt för att offra sitt liv för Deckard vilket ju är trevligt. Två väldigt tydliga religiösa symboler är spiken som Roy trycker genom sin hand (korsfästelse) och duvan som lyfter från Roys bröst när han dör (a själ (en maskin med en själ?)).

I allmänhet

Det sägs ofta att science fiction speglar sin samtid. Blade Runner släpptes 1982. Jag är inte säker på hur detta syns i filmen men den framtid som avbildas är helt klart dystopisk. Det är mörkt genom hela filmen med undantag för slutet då Deckard lämnar stan för landet, ett slut som lades till eftersom producenterna inte trodde filmen skulle sälja med det mer mörka som fanns i en tidigare version. Detta är intressant i sig självt, kommersiella krafter är starkare än konstnärlig frihet och kanske är det ett uttryck för den amerikanska drömmen. Hjälten måste få sin belöning till slut, hårt arbete måste löna sig, åtminstone på film.

Filmens format är inte helt postmodernt, mera modernt. Det är en rakt berättad historia, takten är hyfsat långsam. Hela idén att analysera filmen skulle kunna betraktas som modern. Vore vi helt postmoderna så skulle vi antagligen bara snabbspola oss igenom de tråkiga delarna för att se vad vi kände efteråt.

Denna text postades första gången på svenska: 2007-09-11 16:37:07

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *