Hur jag sydde ett nytt däck till Klepper Aerius 20

Speedy stitcher, sysyl

Tidigare inlägg om renoveringen av Klepper Aerius 20:

Så var det dags för nästa utmaning, som tidigare konstaterat var däcket på Klepper Aerius 20 bortom räddning. Väder, vind och framförallt snö, sol och getingar hade gjort sitt.

Ett nytt däck med skrov kostar någonstans runt 15000 kronor. Det är det värt. Johann Klepper var skräddare, jag har haft svårt att se varför en skräddare skulle ge sig på att börja tillverka kajaker. Jag ser nu poängen. Jag sydde kanske två-tre decimeter i timmen när jag sydde för hand. Särskilt i fören och aktern gick det långsamt. Så länge däcket var skilt från skrovet gick det bra att sy på maskin och det gick förhållandevis snabbt. Fästet i fören anlände efter att jag hade börjat sy fast däcket därför fick jag sy fast det för hand vilket tog enormt mycket längre tid än att sy med maskin.

Vad jag förstår är original-Klepper-tyget egyptisk bomull med en ytvikt på 1000 gram per meter (gsm). Det var inte helt enkelt att hitta den här typen av tyg men jag valde till sist ett bomullstyg på 1000 gsm. Det känns skapligt mycket tjockare än originaltyget men det kan bero på att originalet är gammalt och slitet eller så beror det på att det är olika kvalitet på tygen. Kanske kommer tyget att kännas mer följsamt när det blir impregnerat.

Tvätta tyget

Tyget var 150 cm brett och jag köpte sex meter för att vara på den säkra sidan. Med facit i hand gick det bara åt knappt 3,5 meter (kajaken är 520 cm lång). Tyg krymper i vatten så för att undvika att det färdiga däcket skulle krympa tvättade jag det i trettio grader. Sex meter tyg är ungefär så mycket som en vanlig tvättmaskin klarar av om man pressar den till det yttersta, det handlar trots allt om nio kilo tyg. Det var nog bra att tvätta tyget, inte bara för att undvika att det krymper utan också, för att det verkade vara ganska fullt med otrevligheter. Sköljvattnet var mycket grumligt och tyget luktade starkt. Lukten gick inte över så jag beslutade att köra det en gång till, den här gången i fyrtio grader. Efter två tvättar luktade tyget betydligt trevligare. Min rekommendation blir att tvätta tyget ordentligt innan du börjar sy.

Än en gång slås jag av kvaliteten rakt igenom i alla material och detaljer. Det är en fröjd att arbeta med sådant gediget hantverk, gjort för att hålla, underhålla och reparera. Det man inte vill bygga själv finns att köpa, samma delar som för fyrtio år sedan (och ännu längre tillbaka).

Följ med i äventyret med att sy ett nytt däck till tvåmanskleppern.

Använde pappersduk på rulle för att klippa ut ett mönster med utgångspunkt från det däck som fanns. Monterade ihop kajaken för att få en skaplig form.

Utifrån mönstermallarna la jag till sömsmån på någon centimeter och klippte ut delarna. Köpte sex meter tyg för säkerhets skull. Det visade sig att jag bara behövde 3,5 meter då bredden på tyget var 150 centimeter.

Genom att använda strykjärn formade jag tyget där det behövdes. Kunde sedan sy efter dessa veck.

La ut tillklippt tyg för att se att det passade och ritade ut ny mall för nästa del.

Rester av getingboet. Getingarna som använde tyget som byggmaterial.

På vissa ställen var däcket så trasigt att det inte fungerade för att hålla ihop formen. Där fick jag tejpa för att kunna göra mönstermallar.

Delar av tyget lossnade genom att bara dra, andra fick sprättas loss från skrovet.

Originalet sytt med bomullstråd som med tiden blivit svag och porös.

Med däcket separerat från skrovet kunde jag lägga ut det plant och markera på mina nya tygdelar vart öljetterna skulle placeras.

Luftkuddarna

Här insåg jag att jag skulle behöva sy nya fodral för luftkuddarna som löper längs med sidorna av kajaken.
Även för luftkuddarna kunde jag använda de gamla delarna som mallar. Jag lät ekonomi gå före estetik och köpte ett billigt, tunt, tyg på rea att sy de nya fodralen i. Färgen kunde ha varit roligare men de här fodralen syns knappt när kajaken är monterad så det fick duga.
Efter tvätt med såpa visade det sig att luftkuddarna var i utmärkt skick. Efter att de torkat skulle jag säga att de ser praktiskt taget nya ut.
Jag insåg att det skulle bli svårt att hitta en bård som hade exakt passform för relingen och valde att återanvända den gamla bården. Försökte först sprätta den men det visade sig vara enklare och mer effektivt att använda en vass kniv för att skära av tråden i kant med bården.
Sedan sydde jag fast den gamla bården runt relingen på det nya däcket. Detta var i tyngsta laget för symaskinen och jag fick sy i flera omgångar då tråden ofta gick av.

Förutom denna detalj gick det generellt bra att använda vanlig symaskin för hemmabruk.

Nålade fast kanalerna för luftkuddarna. Dessa sys i en lång söm längs hela sidan. I denna söm ska även krokarna som håller däck och skrov på plats i stommen fast. Hällor längs sidorna av kajaken sitter också i denna söm. Därför nålade jag fast kanalerna, krokarna och hällorna innan jag gjorde denna långa söm.

Sydde hällor av samma tyg som däcket och sydde in D-ringar i hällorna. Fick se till att vara med när hällorna skulle sys fast så att de hamnade rätt på samma söm som fäste kanalen för luftkudden.

Passade på att sy lite extrautrustning som denna väska att hänga bredvid sig. Sydde även in paddelhållare och lyfthantag. På bilden passar jag in vart paddelhållarna ska sitta. Tyvärr tog jag till aningen för lite för lyfthandtaget i aktern men jag lärde mig och i fören är det rejält tilltaget.

Vid det här laget var däcket färdigsytt och jag kunde börja arbeta med öljetterna. I originalet är öljetterna förstärkta med hypalon men jag använde nylontyg som jag kunde klistra på och förstärka med en sick-sack-söm.

Öljetterna knackades fast med hammare och medföljande verktyg. Dessa öljetter är standardstorlek 14 mm.

Vissa ställen är mer utsatta än andra. Sittbrunnens bakdel till exempel, här förstärkte jag tyget med dubbla lager.

Den här lilla plastringen är till för att hålla fast en liten väska. Originaltyget var i så gott skick att jag lät det följa med till det nya däcket. Tycker att det känns bra att ha en liten bit originaldäck kvar.
Även plastringarna och trådarna för att hålla fast propparna till luftkuddarna var i såpass gott skick att de gick att återanvända. På bilden syns markeringar jag gjort med blyerts för att passa in detaljer.

När däcket var färdigsytt kunde jag lägga ut det på skrovet för att få en uppfattning om passformen. Jag hade sedan tidigare markerat vart skarvarna gick så jag kunde se om det passade. En erfarenhet att ta med sig är att jag borde ha gjort fler markeringar längs med däckets insida för att ha ledning av när jag skulle sy ihop däck och skrov. Bomullstyget är flexibelt och det är lätt att man sträcker det eller låter det sacka längs sömmen och då kan det bli svårt att få däcket att gå jämnt ut med skrovet som inte är flexibelt. Jag blev tvungen att sprätta en halvmeter av min egen söm på ena sidan för att jag hade mer skrov än däck kvar på slutet.

Med däcket utlagt på den uppmonterade kajaken gick det att få en uppfattning om passformen. Här visade det sig att jag av någon anledning hade fått en öljett på fel ställe så jag fick slå i en ny öljett. Bra att mäta och prova ofta för att undvika större misstag.

En av flera tester, jag började sy från fören och aktern för att sedan sy ihop sidorna. Här testar jag om däcket passar när det är fastsytt i för- och akter. Det var mycket bökigt att sy i för och akter, svårt att komma åt och innan jag riktigt lärt mig hur sy-sylen fungerade trasslade tråden ständigt. Hade kanske varit bra att öva mer på att sy med syl innan jag började sy på riktigt men ivrig som jag var ville jag sätta igång så fort jag kunde.

Här syns också de remmar jag använde mellan däcket och skrovet. Jag är osäker på vad remmarna har för funktion men det fanns något liknande tidigare så jag använde också remmar. Kanske är de till för att minska skav mellan tyg och gummi. Kanske har de bara en kosmetisk funktion.
Det fanns tillfällen då det verkade hopplöst. Särskilt innan jag kom ut på raksträckorna vid sidorna på kajaken. Uppskattar att jag i genomsnitt sydde 2-3 decimeter per timme.

Det röda på bilden är en luftkudde som ska skjutas in i sitt fodral längs sidan på kajaken. Imponerad av skicket på denna luftkudde, efter att ha tvättat den med såpa skulle jag inte kunna gissa att den är en bra bit över fyrtio år gammal.

Sysyl av märket ”Speedy stitcher” blev verktyget jag använde för att sy ihop däcket med skrovet. Gick skapligt smidigt när jag lärde mig hur det fungerade. Tydligen viktigt att trä tråden genom öglan som ligger bakåt annars blir det oundvikligen trassel. Jag använde en millimetertjock vaxad tråd (taglingsgarn), ”Robline – Max Wax Yarn”. Ville ha en tjocklek nära den som satt där förut för att inte nöta på hålen som redan fanns där. Notera att jag sydde i de befintliga hålen på skrovet för att undvika onödigt slitage. Köpte en rulle på 50 meter som räckte gott trots att jag blev tvungen att kassera stora mängder tråd på grund av trassel. Detta är ett syntetgarn som ska hålla längre än originaltråden som var av bomull.

Så, en kväll sent i september knöt jag sista knopen och däcket satt fast i skrovet.
Den 13 oktober packade vi kajaken i bilen och tog den till en sjö för att testa.

Måla skrovet på Klepper T9

Det visade sig att kajaken jag trodde var en Aerius I egentligen är en T9 vilket också innebär att den är åtminstone femton år äldre än vad jag trodde. Den här T9-modellen är alltså från slutet av sextiotalet, inte åttiotalet som jag först trodde.

Åldern förklarar delvis varför skrovet på den här kajaken var i sämre skick än den Aerius II jag tidigare målat. Dock höll detta skrov tillräckligt tätt för att paddlas så det var ingen akut kris.

Liksom på den större kajaken var det även här problem med fästet till rodret.

Även detta skrov tvättades med såpa och torkades med aceton. Acetonet fräter igenom mycket (arbetshandskar) men inte hypalongummit i Klepper-skrovet. Antagligen har det här skrovet behandlats på något sätt tidigare, jag tyckte mig kunna skönja penseldrag i den silvergrå ytan.

För att laga och jämna ut sprickor använde jag även här Sikaflex 591. Som jag tidigare konstaterat är Sikaflex kladdigt och aningen svårjobbat. Den här gången arbetade jag med spackel istället för fingrarna och det fungerade bättre tycker jag. Återigen, hade jag haft mer tålamod skulle jag kunna slipa på Sikaflexen när den härdat och det skulle antagligen ge en slätare yta.

Fästet för skrovet här maskat med brun packtejp inför målning. Även tygdäcket maskat.

När jag ändå hade hypalonremsor till hands (inköpta av mina föräldrar för fyrtio år sedan) så passade jag på att limma fast dem över de mest slitna delarna.
Från förra målningen av kajakskrov hade jag lärt mig att det var viktigt att späda gummifärgen lika mycket för att behålla samma nyans och undvika ett flammigt resultat. Därför blandade jag hela burken (750 ml) gummipaint med halva burken förtunning. Denna sats räckte ganska precist till ett lager över hela skrovet.

Sprayade på gummipaint. Mittenbilden ovan: halva skrovet målat.

Hela skrovet målat.

Före och efter och nu hoppas jag att rodret ska sitta tillräckligt fast.

Som det verkar går det även bra att vika det nymålade skrovet, nu med härligt blank glans.

Klepper Aerius 20, skrovet

Gummipaint

Att jobba i trä kändes förhållandevis bekant men både däcket och skrovet behövde uppiffning. Skrovet var i skapligt skick men när jag ändå skulle sy om däcket kunde jag kosta på mig att rusta upp skrovet också.

Materialet är så kallat Hypalon som egentligen är DuPonts varumärke för klorsulfonetengummi (CSPE), ett slitstarkt syntetgummi som uppenbarligen kan hålla väldigt länge och egentligen var det nog inget akut fel på detta skrov heller mer än att det såg rätt skabbigt ut.

Skabbskrov.

Skrovet generellt var i ganska gott skick men fören och aktern såg spruckna och tråkiga ut och fästet för rodret satt oroväckande löst.

Tråkiga sprickor i fören.
Fästet för rodret satt inte riktigt fast. Kanske det största problemet egentligen.
Efter att mått tagits för nytt däck sprättade jag bort det gamla slitna däcket från skrovet.
När däcket var bortsprättat från skrovet blev det enkelt att arbeta med. Som grund för vidare behandling tvättade jag först med såpa och vatten och sedan med aceton.

Ny nos

Nosen på kajaken hade vittrat sönder så jag behövde bygga en ny. Som tur var hade mina föräldrar köpt en reparationssats med kajaken så det fanns några oanvända bitar hypalon. Inköpta på sjuttiotalet och fortfarande i gott skick, vittnar om hypalonets hålbarhet. Limmet däremot hade torkat så jag fick beställa nytt från Avanza kajak som levererade tyskt kvalitetslim från Heinz Zölzer med tillfredsställande egenskaper.

Limmet penslas på både laglappen och på skrovet som ska lagas eller förstärkas. Limmet har hyfsat lång öppettid så det är ingen stress, långa kölremsor kan till exempel lugnt limmas innan de trycks på skrovet. Sedan hugger limmet när delarna läggs samman och jag målade över efter drygt en timme. Limmet härdar fortare i värme. Generellt var detta lim lättarbetat, dock bör man jobba utomhus eller välventilerat då det räcker med några minuter för att bli snurrig i huvudet.

Med hjälp av limmet och lagningslapp av hypalon formade jag en ny nos.

För att få formen på skrovet byggde jag ihop trästommen och tejpade fast skrovet på den. Sedan kunde jag limma min nya nos inifrån.

Måla skrovet

I nästa steg använde jag Sikaflex 591 för att jämna ut sprickor och för mindre lagningar. Sikaflex ska finnas i grått men min lokala båthandlare hade bara vitt eller svart så jag nöjde mig med vitt eftersom det ändå skulle målas över.

Sikaflex visade sig vara mycket kladdigt att jobba med. Jag försökte att använda diskmedel på fingrarna för att släta ut vilket fungerade hjälpligt. Försökte även lägga plast över för att få en jämnare yta men det blev svårarbetat. Sikaflex ska gå att bearbeta när det har stelnat. En lösning hade varit att slipa men jag var otålig och ville inte vänta och riskera sämre väder.

Lagomt till att skrovet var förberett anlände gummifärgen från Tyskland ”Veneziani Gummipaint”. Enligt tester på foldingkayaks.org ska detta vara det bästa att måla sitt skrov med.

Slogan från ”Maritimus” är ”Wordlwide Yacht Management” vilket får en att känna sig lite världsvan när man hämtar ut paketet.

Innan det var dags att måla så spände jag skrovet runt trästommen för att få rätt form. Maskade med plast för att inte trästommen skulle få färg på sig. Tvättade sedan hela skrovet med såpa och aceton. Aceton fräter igenom mycket (nitrilhandskar till exempel) men inte hypalongummi.

Så var då till sist skrovet redo att lackas. Spädde med ”dilutene” avsedd för ändamålet. Jag valde att spraya på för att undvika penseldrag (och för att jag redan hade verktyg för att spraya). Fick en jämn och fin yta på detta sätt men flammig eftersom mängden ”dilutene” påverkade den gråa nyansen ganska mycket. Bättre att blanda till all färg på en gång om det estetiska är av betydelse. Färgen verkar fästa bra och ytan ser pålitlig ut. Dock blir gummit ganska mycket stelare än före målningen.

Det nymålade skrovet, något av det flammiga la sig när färgen torkade men det hade varit bättre för utseendet att blanda all färg i ett svep.

När jag ändå kom åt så passade jag på att polera fästet för rodret samt skruva fast det ordentligt. Det sitter i ett hål genom skrovet med ett mothåll i koppar och en bult på en gängstång. Förstärkte även inifrån genom att limma på hypalon.

Förstärkt med hypalon inifrån och fästet för rodret fastdraget.

Med skrovet nylackat blev dags för nästa steg: Att sy däcket.

Så byggde vi vårt eget ringljus

Hembyggt ring light

Ett ringljus (ring-light) är bra om du vill ha mycket belysning i ansiktet, till exempel om du vill ta glamourösa självporträtt eller se lite proffsig ut när du gör en presentation på film. Ljuset faller rakt framifrån eftersom ljuset sitter i en ring runt kameran och som bonus får du snygga reflektioner av cirklar i ögonen precis som en fotomodell.

Såhär blev det, går också att använda med mobil, då flyttar vi fästet framåt för att mobilkameran ska komma närmare ljuset.

Det här behöver du:

Också bra att ha:

Har du inga delar hemma kostar bygget strax över tusen kronor och då kanske du lika gärna kan köpa ett ring-light på nätet.

Vi hade allt utom kamerafästen, plexiglas och dimmer så vårt bygge kostade 290 kronor och hade vi struntat i plexiglas och dimmer hade vi kommit undan med 50 kronor.

KamerafästeDet största problemet visade sig vara fästet till kamerastativet. Det är egentligen bara en mutter men standarden för kamerafästen är i tum (1/4″) och inte i millimeter vilket gör att det inte går att köpa vilken mutter som helst. Efter mycket letande visar det sig att tryckluftskopplingar finns i 1/4″ så en möjlig lösning är att köpa billigast möjliga mutter till tryckluft. Nu hade vi tur eftersom det gick att köpa mobilhållare till kamerastativ på rea för 25 kronor styck. Köpte två, ett för att skruva fast i stativet och ett för att hålla fast mobil eller kamera. Båda fick vi skruva isär. Det som skulle sitta under plattformen fick vi såga till och borra nya hål för fler skruvar att fästa det med.

Vi valde masonit till själva ringen. Delvis för att det är ett lätt och lättarbetat material men mest för att vi hade en bit över. Andra alternativ skulle kunna vara tunn plywood, plast eller till och med hård papp. Vår ring blev 36 cm i diameter, det berodde dels på att vi läst oss till att de mer seriösa ringljusen brukar vara någonstans mellan 20 och 40 centimeter men det avgörande var återigen att vår masonitbit var 36 cm.

Vår passare klarade inte av den stora omkretsen så vi fick dra en cirkel med ett snöre från mitten.

I det här steget prövas dina matematikkunskaper, dels behövs ett hål som är stort nog för din mobil eller din kamera (och prova gärna ut detta tillsammans med mobilhållaren) och dels vill du få plats med så många lysdioder som möjligt på själva ringen. Vi gjorde vår ring 5,5 cm och fick då plats med lysdioder i tre rader, cirka två meter totalt.

Vi la ut våra lysdioder innan vi fäste dem i ringen för att få dem jämnt fördelade.

När du bestämt hur lysdioderna ska sitta så är det bara att löda.

Här skulle jag kunna skriva mycket om el men grundprincipen är att du sätter ihop plus med plus (röd kabel) och minus med minus (svart kabel). Färgerna på sladdarna är inte avgörande för funktionen så du tar vad du vill men använder du röd och svart sladd så är det bra att sätta röd på plus eftersom de flesta brukar göra så, då minskar du risken för att göra fel i framtiden. Viktigt att du inte korsar sladdarna eller att plus och minus kommer i kontakt med varandra på något sätt. Därför har du alltid elen i lysdioderna avstängd (kontakten ur väggen) när du löder. Det är dels för din egen säkerhet (nu var det bara tolv volt i de här lysdioderna så det är ingen större fara) men det är framförallt för att det är lätt att av misstag kortsluta något medan du löder.

Det allra enklaste är att du köper ett paket med lysdioder och drivdon (det du sätter i väggen och omvandlar elen till något som passar lysdioderna). Annars är det viktigt att du hittar ett drivdon som klarar av att driva dina dioder, kolla att det inte är mer volt än dina dioder klarar av och att du har tillräckligt med watt för att driva dina lysdioder, de dioder vi använde behövde 7,2 watt per meter och vi skulle använda cirka två meter, alltså behövde vårt drivdon klara av minst 14,4 watt men helst lite extra för säkerhets skull. Lysdioderna håller längre om drivdonet kan leverera högre watt.

När lysdioderna var färdiglödda byggde vi en plattform för att fästa kamera eller mobil i. Vår plattform har en position för kamera och en position för mobil. Tänk på att en kamera kan vara ganska tung så det är bra att försöka balansera den på plattformen.

PlexiglasFör att få lite bättre spridning på ljuset satte vi en bit plexiglas framför lysdioderna. Det är inte helt nödvändigt men det skyddar lysdioderna och ser lite snyggare ut. Det ska gå att såga plexiglaset med sticksåg men antagligen hade vi fel blad så vi lyckades spräcka glaset. Bättre att såga för hand men det tar lång tid så vi använde Dremel vilket var bra men det sprutade plast överallt.

Dimmer för lysdioderFör att kunna reglera ljuset satte vi en dimmer på lysdioderna. Hittade en på Biltema som fungerar riktigt bra. Dock är det här en typ av dimmer som reglerar ljuset genom att blinka lysdioderna med olika intensitet. Den tänder och släcker dioderna snabbare än ögat hinner uppfatta. Dock kan det göra att det ser ut som ränder i bilden om du filmar. Det beror på att blinken hos lysdioderna och antalet bilder per sekund som kameran tar inte stämmer ihop.

När vi kom till fäste för kameran uppstod samma problem som vid fästet för stativet. Gängen i botten på kameran är 1/4″ och inget man köper hur som helst. Som tur var så var det rea på mobilstativ så vi kunde använda skruven till ett sådant. Klossen med fästet kan flyttas fram för mobil och bak för kamera.

Klepper Aerius 20

Klepper Aerius 20 är en udda variant. Vi hade en när jag växte upp, den köptes någon gång under andra hälften av 1970-talet (antagligen 1976). Föräldrarna brukade prata om att det gick att köpa till seglingsrigg och att modellen användes av militären.

Jag har alltid varit lite skeptisk till den där militärgrejen, att det skulle vara så värst attraktivt att fälla ihop kajaken, ta den på ryggen och springa iväg till kriget. Åbäket väger 43 kilo och då blir det inte mycket kvar för att bära bössa och vad annat en militär kan tänkas behöva.

I år, när jag läst på en aning om Klepper-modellerna, så har jag lärt mig att det var Klepper Aerius II som svenska kustjägarna använde till en bit in på 2000-talet (då med beteckningen Kustjägarkanot 710B). Den är inte heller lätt men med sina 27 kilo är det ändå möjligt att bära den en bit.

Militär-kopplingen var ändå inte helt tagen ur luften, det visade sig att Aerius 20 togs fram i mitten av 1970-talet i en upphandling för franska armén. Kontraktet gick dock till Nautiraid men Klepper sålde sin variant 1975-1978. Yttermåtten är desamma som för Aerius II men den har färre delar för att kunna monteras snabbare och de utlovade tio minutrarnas monteringstid ligger inte långt från sanningen.

Tidigt våren 2019 släpade jag hem tre stora militärgröna väskor med kajak för att se om jag kunde få Aerius 20-modellen i paddlingsbart skick.

Trästommen till Aerius 20. I stort sett två stora delar som viks ut och sätts ihop samt tre lösa spant som snäpps på plats. Här har ett stag brutits under vikten av snö när kajaken förvarats uppfälld utomhus under flera vintrar.

Trädelarna var i hyfsat skick, ett spant som hade gått sönder (en gång tillverkat av min far eftersom originalspantet också gått sönder) och en annan del av träkonstruktionen samt lite småblessyrer men inget som inte gick att rädda. Däremot skulle det visa sig att det inte var så märkligt att Johannes Klepper var skräddare. Tumme med tyg är inte alls dumt om man ska ge sig på en kajak som ska hållas ihop av gummi och bomull.

Trästommen var en sak men överdraget i tyg var mer tveksamt. Inte vara nött av sol och hårt uteliv utan även använt av getingar för att bygga bo både i och med.
Getingarna hade stuckit.
Ett mittspant tillverkat av min far som ersättning för originalet hade gått sönder.
Nu sitter tredje generationens spant på plats.
En och annan trädetalj var i dåligt skick.
Nya och gamla delar förenade.
Denna del som ska röra sig i alla riktningar när kajaken fälls upp verkar vara dess svagaste del. Endast ett av fyra originalgångjärn är fortfarande helt.
Rönn, torkat i tre år, är originalmaterial. Tyvärr är det svårt att få tag på så en förstärkning i björkplywood fick duga.
Och så är trästommen i tillräckligt bra skick. Nästa steg, skrov och bommulsdäck.

Klepper-logotypen

Skrovet på Aerius 20-kajaken såg ut att vara i ganska dåligt skick. Jag tog hem kajakerna i januari eller februari och mycket tid har gått åt till att tänka på vad som ska göras och hur det ska göras. En källa till kunskap har varit forumet ”Folding Kayaks” och svaret för det slitna Aerius-skrovet såg ut att finnas där. Det visar sig nämligen att det går att måla hypalon med speciell färg för att täta det. Tyvärr skulle det även innebära att den tjusiga logotypen och texten på kajakens sida skulle riskera att bli övermålad.

Klepper-logotypen och modellbeteckningen.

Kanske, om jag blev riktigt ambitiös, skulle jag kunna beställa vinyldekaler och sätta på mitt ommålade skrov. När jag sökte på nätet fanns dock Klepper-logotypen ingenstans att finna i någon vidare upplösning.

Därför fann jag ingen annan utväg än att rita av den själv. Tyvärr var båtens skrov en skapligt opålitlig källa eftersom gummit med åren tänjts.

Limburken gav hopp

I omgångar har min far kommit med diverse tillbehör som han hittat. En av dessa leveranser innehåll en burk Klepper-original-lim. Tyvärr hade själva limmet torkat men jag jublade för att jag tänkte att jag hade fått en bra utgångspunkt för Klepper-logotypen.

”KLEPPER WERKE ROSENHEIM”, misstänkt likt ”Futura”.
Tyvärr visade det sig att trycket på limburken inte var särskilt högupplöst eller skarpt. Dock blev etiketten ett bra komplement för att få en uppfattning om bokstävernas förhållande till varandra.
Hämta logotyp
Klepper: Fri tolkning.

Till sist fick jag utgå från skrovet och komplettera med etiketten från limburken. Det är alltså inte Klepper-logotypen jag har utan det är min tolkning av den.

Det är inte Klepper-logotypen jag fört över utan min tolkning av Klepper-logotypen. Hittade inget bra original så jag fick rita av den som sitter på sidan av kajaken.

Teckensnittet för ”Aerius I” och ”Aerius 20” var förhållandevis enkelt att identifiera. Det är skrivet med Helvetica Neue fet och där valde jag färgen Reflexblå. Svårt att säga vad den har varit från början (solen gör sitt med färger, särskilt blå). Men PMS Reflexblå är ett rimligt val.

Helvetica Neue, ett fullt rimligt val för Klepper under 1970 och 1980-talet. Modern, sober och klassisk.

Spantens teckensnitt

Medan jag samlade mod till mig för att ge mig på den tuffare renoveringen av Aerius 20 bestämde jag mig för att se om jag kunde föra över text till de nytillverkade Aerius I-spanten, se tidigare post: Decoupage, tryck på trä.

Till siffrorna tänkte jag först använda ”Futura” som är väldigt likt teckensnittet på den burk Klepper-lim som tillhör kajakerna. Futura är ett klassiskt, tyskt, teckensnitt som släpptes 1927 så det skulle mycket väl ha kunnat vara något som användes i Tyskland under 1900-talet.

Dock insåg jag när jag såg siffrorna i Futura att det inte var dessa som använts på spanten. Var inne på både Akzidenz och Kabel men fastnade till sist för Gill Sans som visserligen är brittiskt men släpptes vid samma tid som Futura (1928).

Experiment inför nästa kajak: Klepper Aerius 20.
Fastnade för Gill Sans. På bilden en sexa uppochner.

Sammanfattningsvis verkar det inte som om Klepper har varit så värst konsekvent med val av teckensnitt i annat än att det ska vara av hög kvalitet precis som båtarna.

Decoupage, tryck på trä

Som en avstickare i kajakprojektet har jag experimenterat med decoupage. Det är metod att föra över bilder från papper till andra material, i detta fall trä. I vanliga fall används metoden för att limma fast ett tunt lager papper men här vill vi ha så lite papper som möjligt med. Tanken är att yttersta lagret på en laserutskrift limmas fast i materialet.

Laserutskrift är bra för till skillnad från till exempel bläckstråle så ligger färgen på pappret istället för att sjunka in.

Förbered underlaget genom att stryka ut decoupagelack på underlaget. Se till att ytan som ska användas är helt täckt.
För mig fungerar detta bättre på ytor som redan är lackade än ytor som är obehandlade. Alltså först lack som fått torka och sedan decoupagelack.
Skriv ut det som ska överföras, spegelvänt, stryk med decoupagelack och lägg på. Tryck fast ordentligt och gnugga bort alla luftbubblor. Låt det torka över natten (eller den tid som står på förpackningen), ju längre desto bättre generellt.
Dag 2: Blöt upp pappret och försök försiktigt gnugga bort så mycket papper som möjligt utan att få med själva trycket. Hellre lite spår av papper kvar än för mycket av trycket bortskrapat. Trycket ligger ju inte på träet utan i limmet.
Till sist: Ett lager klarlack som skyddar trycket och döljer lite av pappersspåren. Trycket får gärna ett lite skamfilat utseende men det passar rätt bra för kajakprojektet.

Spanten är numrerade, blågröna fram och röda bak. Antagligen skulle jag klara att montera kajaken utan numrering men det var intressant att prova decoupage.

Löda aluminium med zink

Eller egentligen löda en aluminium-koppar-legering med zink. I min förra post berättade jag om att jag lött beslag till en Klepper-kajak med zink utan att presentera något bildbevis så det kommer här. Tyvärr verkar det som om alla fantastiska bilder från själva processen försvunnit.

Kanske inte så tjusigt men det funkar. Den som är estetiskt bekymrad kan fila lite på skarven eller öva mer.

Klepper Aerius I

Klepper Aerius I, åttiotal.

Under våren har jag börjat renovera två kajaker, det är en Klepper Aerius 20 och en Klepper Aerius I.

Bakgrunden finns i ett annat inlägg.

I kajaken löper ett antal spant på tvären. Några hade blivit deformerade eftersom kajaken förvarats utomhus. Tryck från snö kombinerat med fukt hade tryckt plywooden ur sin ursprungliga form.
Ännu ett deformerat spant. Notera Kleppers egna beslag. De består av en aluminium-koppar-legering. Snäpplåsen gör att kajaken kan monteras utan verktyg. De mindre beslagen håller tunnare stag. Några hade brutits sönder och dessa gick inte att hitta på nätet. Efter skapligt googlande visade det sig att det går att löda aluminium med skapligt enkla medel. Det finns särskilda aluminiumlod att köpa men jag fick inte det att fungera.
Det går också att utnyttja det faktum att aluminium smälter vid drygt 660 °C medan zink har en lägre smältpunkt på knappt 420 °C. Först visste jag inte hur jag skulle få tag på zink men tydligen används ren zink som så kallat ”offeranod” i båtmotorer och det gick att köpa rejäla mängder zink till bra pris i den skepnaden.
Därefter gällde det bara att värma upp zinket till 420 °C (ungefär). Det löste jag genom en vanlig varmluftspistol (som ska nå upp till cirka 500 °C) och en billig butangasbrännare som ska nå upp till 1000 °C i sina bästa stunder.
Snyggt blev det inte och vi får se hur länge det håller men med denna metod lyckades jag löda ihop beslagen till användbart skick.
Eftersom det är en båt vi hanterar så är beslagen förstås nitade och för att kunna återanvända beslagen fick jag borra ur alla nitar.
De deformerade spanten mjukades upp i hett vatten och sattes under press för att kunna användas som mallar. De är bilaterala så det räcker egentligen med en bra sida.
Björkplywood är en beställningsvara och lite av en värld för sig. Det visar sig att plywoodens ytkvalitet anges i bokstavskombinationer och detta är B/BB vilket innebär att ena ytan är bra (B), andra är ganska bra (BB). Ytkvalitet X finns också men det är sämre än både B och BB.
De dimensioner som går att få tag på med rimlig ansträngning i Sverige på tvåtusentalet är inte desamma som användes i Tyskland under förra seklet. Därför fick jag limma ihop två delar för att komma i närheten. Här användes ett polyuretanlim som ska ge vattenbeständiga fogar. En egenhet med det limmet är att det skummar när det härdar så ämnena måste sättas under press, ganska mycket press.
När skivorna var sammanfogade var det dags att såga till bitarna.
Ivrig att testa men också för att få till passformen satte jag dit beslagen med stommen monterad för att få dem på rätt plats.
Kleppers originaldelar doppas tre gånger i lack. Jag kunde inte kosta på mig att doppa mina delar men de är lackade tre gånger.
Det är tydligen ett känt fenomen att tråden som håller ihop däcket med skrovet blir sprött med åren. Här hade sömmen gått upp.
Kanvastyg och gummi syr man inte hur som helst men jag snubblade över en annons för ett verktyg som kan sy i grova material. Beställde denna sysyl. Jag ville dock inte utsätta skrovet för större påfrestning än nödvändigt så jag beställde en tunnare tråd (1 mm) av syntetmaterial, ”Robline – Max Wax Yarn”. Tunn tråd är bra men nålarna som kom med sysylen var i grövsta laget så efter skapligt med letande på nätet lyckades jag hitta tunna nålar i Holland. Efter tre brutna nålar på två decimeters söm lärde jag mig vikten av att sätta nålen helt i vinkel mot tyget.
Med en sysyl går det att sy riktigt grova material. Här trär jag tråden genom sex lager grovt bomullstyg (det nya tyget är 1000 gram per kvadratmeter vilket ska vara i paritet med originaltyget). Detta är nålen som följer med Speedy Stitcher.
Håll ordning på fingrarna, fläcken på tyget är blod.
Skapligt ändå för att vara första sömmen.
Klepper akter.
Inte snyggt men ändamålsenligt.
Klepper Aerius I, åttiotal.
Och här ligger hon, monterad och klar. Klepper Aerius I någon gång från början-mitten av 1980-talet.
Klepper akter med roder.
Fastsydd ögla.
Ny del monterad och klar. Det är inte helt renlärigt men jag använda rostfria skruvar istället för Kleppers originalnitar. Dels för att jag är tveksam till att jag skulle klara av att få till det med nitar och dels för att det vekar knöligt att få tag på nitar av rätt dimension.
Och här är hon, kajaken i vattnet. Inga uppenbara läckage.

Klepper – Tillbaka till barndomen

Klepper-kajaken är en ”faltboot”, tyska för fällbåt, en båt som går att förvara ihopfälld i garderoben hemma i Rosenheim och på söndagen ta med sig väskorna med båten och familjen på tåget till Simssee eller bara floden Inn, fälla upp den och paddla ut på friska äventyr.

Det var kanske Johannes Kleppers tanke när han 1907 köpte ett patent av arkitektstudenter Alfred Heurich som hade konstruerat en bärbar båt. Klepper tog sig hängivet an uppgiften och så gick det som det kan gå när tyskar ger sig hän: Kvalitet rakt igenom.

Ett drygt decennium senare har den klassiska Klepper-kajaken tagit form med rejäla material som askträ, bommullsdäck och ett skrov av gummiduk som senare blev syntetgummit ”hypalon”.

En del av min barndom tillbringades i en Klepper-kajak på sjön Väringen. Vi hade två, en singel- och en dubbelkajak.

För drygt ett år sedan började yngsta dottern prata hänfört om kajaker och efter ett tag kom jag att tänka på de där Klepprarna, fanns de kvar? Ja det gjorde de men de hade legat utomhus uppfällda sommar som vinter och nu var de inte i något vidare bra skick. Dessutom hade getingar byggt bo i en av dem och använt bomullsväven till material.

Efter nyår tog vi dock hem dem till garaget och under våren har jag jagat material och reparerat. För två veckor sedan låg singelkajaken i vattnet och även om det var Södra Lången och inte Väringen så gled Kleppern precis som den gjort tre-fyra decennier tidigare.

Klepper Aerius I från 1980-talet åter i vattnet. Tysk kvalitet.
Kajaken hopfälld och nedpackad, redo att ta med sig på axeln (nåja, den väger runt trettio kilo så man går inga långa sträckor med den).