Blogg – Skrymta

2020-01-25

Hur jag sydde kapell för Klepper T9

Det visade sig att familjen tyckte att kajapaddling verkar kul och att vi siktar på någon lite längre tur till sommaren. Längre tur betyder att man kanske inte kan åka hem om vädret blir tråkigt. Därför behövs regnskydd. Till enmanskajaken fanns det faktiskt ett regnskydd, antagligen också det drygt femtio år vid det här laget. Inget större fel på detta kapell men åldern hade fått det att dra ihop sig och därför gick det inte längre att kränga på.

Var ändå bra att ha tillgång till detta kapell eftersom jag kunde plocka idéer och inspiration från det.

Bland annat bra att tänka på att wire till rodret behöver kunna komma igenom kapellet.

Originalkapellet satt fast i relingen med metallklamrar.

Att haka fast kapellet i relingen är en enkel och bra lösning men jag valde att inte använda den för det nya kapellet. Ett skäl är att jag kommer att sy ett kapell till tvåmanskajaken också och där har jag inget gammalt kapell. Ett annat skäl är att jag gärna har kvar orginalkapellet i oförändrat skick även om det är oanvändbart. För att mäta ut tyget för det nya kapellet byggde jag ihop trästommen för kajaken. Därefter la jag ut tyget och ritade upp konturerna och vek det på mitten och justerade så att det blev samma form på båda sidorna. Köpte tyg för regnkläder från Stoff & Stil. Tyget ska tåla en vattenpelare på 5 meter så det ska nog klara sig för vanlig familjecamping.

Jag valde ett grått tyg som går bra ihop med det blåa tyget på kajaken. Materialet blev enklare att arbeta med när jag hade klippt ut formen. Här gäller det att ta med sömsmån. Dessutom drog jag ett elastiskt band som ska hålla fast kapellet under relingen och kanalen där det ska löpa behöver också material. Spänner fast med klämmor för att få formen att stämma.

Provade ut ofta för att få formen att stämma. Eftersom det är material för regnkläder och meningen är att det ska vara vattentätt så vill man ha så lite hål som möjligt. Därför får jag använda klädnypor istället för nålar.

Passade på att sy in en ficka i fören och lärde mig att det som kallas ”mesh” också går under benämningen ”tyll”. Notera att jag inte har sömmar genom det undre lagret här. Alla sömmar för att foga ihop de olika lagren går vid sidan av eller under relingen för att undvika att vatten ska komma in i sittbrunnen.

När jag fått ihop själva kapellet var det dags att mäta ut ett hål att sitta i.

Även här ville jag ha ordentligt med överlappande material för att kunna göra sömmar som inte skulle ta in vatten.

Längst upp sydde jag en kanal för resårband och alla öljetter förstärktes från insidan.

Mer eller mindre färdigt kapell. Här syns även dragkedja och kardborreband på vänster sida för att göra det lättare att komma i och ur kapellet. På sidorna bak finns breda handtag för att kunna lossa kapellet enkelt. Längre fram längs sidorna finns dragskor för att kunna dra åt kapellet runt relingen. Det fäster även bak i den så kallade boomerangen samt i två skruvar i relingen fram. Dessa fästen är förstärkta med öljetter, fem millimeter i fören och tre stycken 11 millimeters bak mot boomerangen.

För att vatten inte ska sippra in genom sömmarna avslutar jag med att stryka på tejp avestt för ändamålet.

Regnkapell Klepper T9

Några saker jag har lärt mig:

Sömsmån, ta gärna i lite extra. Det är lättare att klippa än att lägga till (vilket är i stort sett omöjligt eftersom jag använder tyg för regnkläder och då vill man inte ha hål från nålen igenom materialet).
Skulle ha tagit i ännu mer för att få ner resåren under relingen. Nu är det i snålaste laget vilket gör att kapellet inte sitter så bra som det skulle kunna göra.
Regnklädstyget är tåligt men om något ska fästas i det, tryckknappar, öljetter eller vad som helst så behöver det förstärkas för att inte slitas sönder.
Glöm inte att dragskor behöver någon form av stopp och sätt gärna dit detta stopp innan du syr fast resåren för annars blir det sprätta av.

2020-01-04

Det finns ingen LP-spelare

Tre fakta om 1980-talet jag vill föra till protokollet för att undvika förvirring bland framtidens historiker:

1. VHS var ett videoformat, det fanns andra, Video 2000 och Betamax till exempel men VHS vann videokriget. Det var ingen som refererade till video som VHS, vi sa ”video” helt enkelt, ”har ni video” (som i videobandspelare), ”ska vi hyra en video?” (som i videofilm). Att kalla videon för VHS hörde jag första gången när jag kom till Kanada 1996.

2. Ingen sa ”LP-spelare” på 1980-talet. Det hette ”skivspelare” och senare ”vinylspelare”. ”LP” står för ”long play” och betyder skiva med flera låtar på, även kallat ”album”. En skivspelare (det som idag verkar kallas ”LP-spelare”) kan spela singlar, maxisinglar, EP och ibland även stenkakor.

3. 1984 hade Nena ingen hit med ”99 red balloons” i Sverige. Den var etta i Storbritannien men i Sverige toppade ”99 Luftballons”, alltså den tyska originalversionen. Själv fattade jag inte att det fanns en engelsk version förrän i början av nittiotalet då jag köpte en brittisk samlingsskiva med hits från 1980-talet.

https://www.youtube.com/watch?v=La4Dcd1aUcE

Bonus: Om du tror att du hör Carola Häggkvist på engelska ska du inte försöka berätta det för alla dina utländska vänner. Det är antagligen Toni Basil du lyssnar till.

2019-10-232020-01-25

Hur jag sydde ett nytt däck till Klepper Aerius 20

Tidigare inlägg om renoveringen av Klepper Aerius 20:

Så var det dags för nästa utmaning, som tidigare konstaterat var däcket på Klepper Aerius 20 bortom räddning. Väder, vind och framförallt snö, sol och getingar hade gjort sitt.

Ett nytt däck med skrov kostar någonstans runt 15000 kronor. Det är det värt. Johann Klepper var skräddare, jag har haft svårt att se varför en skräddare skulle ge sig på att börja tillverka kajaker. Jag ser nu poängen. Jag sydde kanske två-tre decimeter i timmen när jag sydde för hand. Särskilt i fören och aktern gick det långsamt. Så länge däcket var skilt från skrovet gick det bra att sy på maskin och det gick förhållandevis snabbt. Fästet i fören anlände efter att jag hade börjat sy fast däcket därför fick jag sy fast det för hand vilket tog enormt mycket längre tid än att sy med maskin.

Vad jag förstår är original-Klepper-tyget egyptisk bomull med en ytvikt på 1000 gram per meter (gsm). Det var inte helt enkelt att hitta den här typen av tyg men jag valde till sist ett bomullstyg på 1000 gsm. Det känns skapligt mycket tjockare än originaltyget men det kan bero på att originalet är gammalt och slitet eller så beror det på att det är olika kvalitet på tygen. Kanske kommer tyget att kännas mer följsamt när det blir impregnerat.

Tvätta tyget

Tyget var 150 cm brett och jag köpte sex meter för att vara på den säkra sidan. Med facit i hand gick det bara åt knappt 3,5 meter (kajaken är 520 cm lång). Tyg krymper i vatten så för att undvika att det färdiga däcket skulle krympa tvättade jag det i trettio grader. Sex meter tyg är ungefär så mycket som en vanlig tvättmaskin klarar av om man pressar den till det yttersta, det handlar trots allt om nio kilo tyg. Det var nog bra att tvätta tyget, inte bara för att undvika att det krymper utan också, för att det verkade vara ganska fullt med otrevligheter. Sköljvattnet var mycket grumligt och tyget luktade starkt. Lukten gick inte över så jag beslutade att köra det en gång till, den här gången i fyrtio grader. Efter två tvättar luktade tyget betydligt trevligare. Min rekommendation blir att tvätta tyget ordentligt innan du börjar sy.

Än en gång slås jag av kvaliteten rakt igenom i alla material och detaljer. Det är en fröjd att arbeta med sådant gediget hantverk, gjort för att hålla, underhålla och reparera. Det man inte vill bygga själv finns att köpa, samma delar som för fyrtio år sedan (och ännu längre tillbaka).

Följ med i äventyret med att sy ett nytt däck till tvåmanskleppern.

Använde pappersduk på rulle för att klippa ut ett mönster med utgångspunkt från det däck som fanns. Monterade ihop kajaken för att få en skaplig form.

Utifrån mönstermallarna la jag till sömsmån på någon centimeter och klippte ut delarna. Köpte sex meter tyg för säkerhets skull. Det visade sig att jag bara behövde 3,5 meter då bredden på tyget var 150 centimeter.

Genom att använda strykjärn formade jag tyget där det behövdes. Kunde sedan sy efter dessa veck.

La ut tillklippt tyg för att se att det passade och ritade ut ny mall för nästa del.

Rester av getingboet. Getingarna som använde tyget som byggmaterial.

På vissa ställen var däcket så trasigt att det inte fungerade för att hålla ihop formen. Där fick jag tejpa för att kunna göra mönstermallar.

Delar av tyget lossnade genom att bara dra, andra fick sprättas loss från skrovet.

Originalet sytt med bomullstråd som med tiden blivit svag och porös.

Med däcket separerat från skrovet kunde jag lägga ut det plant och markera på mina nya tygdelar vart öljetterna skulle placeras.

Luftkuddarna

Efter tvätt med såpa visade det sig att luftkuddarna var i utmärkt skick. Efter att de torkat skulle jag säga att de ser praktiskt taget nya ut.

Jag insåg att det skulle bli svårt att hitta en bård som hade exakt passform för relingen och valde att återanvända den gamla bården. Försökte först sprätta den men det visade sig vara enklare och mer effektivt att använda en vass kniv för att skära av tråden i kant med bården.

Sedan sydde jag fast den gamla bården runt relingen på det nya däcket. Detta var i tyngsta laget för symaskinen och jag fick sy i flera omgångar då tråden ofta gick av.

Förutom denna detalj gick det generellt bra att använda vanlig symaskin för hemmabruk.

Nålade fast kanalerna för luftkuddarna. Dessa sys i en lång söm längs hela sidan. I denna söm ska även krokarna som håller däck och skrov på plats i stommen fast. Hällor längs sidorna av kajaken sitter också i denna söm. Därför nålade jag fast kanalerna, krokarna och hällorna innan jag gjorde denna långa söm.

Sydde hällor av samma tyg som däcket och sydde in D-ringar i hällorna. Fick se till att vara med när hällorna skulle sys fast så att de hamnade rätt på samma söm som fäste kanalen för luftkudden.

Passade på att sy lite extrautrustning som denna väska att hänga bredvid sig. Sydde även in paddelhållare och lyfthantag. På bilden passar jag in vart paddelhållarna ska sitta. Tyvärr tog jag till aningen för lite för lyfthandtaget i aktern men jag lärde mig och i fören är det rejält tilltaget.

Vid det här laget var däcket färdigsytt och jag kunde börja arbeta med öljetterna. I originalet är öljetterna förstärkta med hypalon men jag använde nylontyg som jag kunde klistra på och förstärka med en sick-sack-söm.

Öljetterna knackades fast med hammare och medföljande verktyg. Dessa öljetter är standardstorlek 14 mm.

Vissa ställen är mer utsatta än andra. Sittbrunnens bakdel till exempel, här förstärkte jag tyget med dubbla lager.

Den här lilla plastringen är till för att hålla fast en liten väska. Originaltyget var i så gott skick att jag lät det följa med till det nya däcket. Tycker att det känns bra att ha en liten bit originaldäck kvar.

Även plastringarna och trådarna för att hålla fast propparna till luftkuddarna var i såpass gott skick att de gick att återanvända. På bilden syns markeringar jag gjort med blyerts för att passa in detaljer.

När däcket var färdigsytt kunde jag lägga ut det på skrovet för att få en uppfattning om passformen. Jag hade sedan tidigare markerat vart skarvarna gick så jag kunde se om det passade. En erfarenhet att ta med sig är att jag borde ha gjort fler markeringar längs med däckets insida för att ha ledning av när jag skulle sy ihop däck och skrov. Bomullstyget är flexibelt och det är lätt att man sträcker det eller låter det sacka längs sömmen och då kan det bli svårt att få däcket att gå jämnt ut med skrovet som inte är flexibelt. Jag blev tvungen att sprätta en halvmeter av min egen söm på ena sidan för att jag hade mer skrov än däck kvar på slutet.

Med däcket utlagt på den uppmonterade kajaken gick det att få en uppfattning om passformen. Här visade det sig att jag av någon anledning hade fått en öljett på fel ställe så jag fick slå i en ny öljett. Bra att mäta och prova ofta för att undvika större misstag.

En av flera tester, jag började sy från fören och aktern för att sedan sy ihop sidorna. Här testar jag om däcket passar när det är fastsytt i för- och akter. Det var mycket bökigt att sy i för och akter, svårt att komma åt och innan jag riktigt lärt mig hur sy-sylen fungerade trasslade tråden ständigt. Hade kanske varit bra att öva mer på att sy med syl innan jag började sy på riktigt men ivrig som jag var ville jag sätta igång så fort jag kunde.

Här syns också de remmar jag använde mellan däcket och skrovet. Jag är osäker på vad remmarna har för funktion men det fanns något liknande tidigare så jag använde också remmar. Kanske är de till för att minska skav mellan tyg och gummi. Kanske har de bara en kosmetisk funktion.

Det fanns tillfällen då det verkade hopplöst. Särskilt innan jag kom ut på raksträckorna vid sidorna på kajaken. Uppskattar att jag i genomsnitt sydde 2-3 decimeter per timme.

Det röda på bilden är en luftkudde som ska skjutas in i sitt fodral längs sidan på kajaken. Imponerad av skicket på denna luftkudde, efter att ha tvättat den med såpa skulle jag inte kunna gissa att den är en bra bit över fyrtio år gammal.

Sysyl av märket ”Speedy stitcher” blev verktyget jag använde för att sy ihop däcket med skrovet. Gick skapligt smidigt när jag lärde mig hur det fungerade. Tydligen viktigt att trä tråden genom öglan som ligger bakåt annars blir det oundvikligen trassel. Jag använde en millimetertjock vaxad tråd (taglingsgarn), ”Robline – Max Wax Yarn”. Ville ha en tjocklek nära den som satt där förut för att inte nöta på hålen som redan fanns där. Notera att jag sydde i de befintliga hålen på skrovet för att undvika onödigt slitage. Köpte en rulle på 50 meter som räckte gott trots att jag blev tvungen att kassera stora mängder tråd på grund av trassel. Detta är ett syntetgarn som ska hålla längre än originaltråden som var av bomull.

Så, en kväll sent i september knöt jag sista knopen och däcket satt fast i skrovet.

Den 13 oktober packade vi kajaken i bilen och tog den till en sjö för att testa.

2019-10-012020-01-23

Måla skrovet på Klepper T9

Det visade sig att kajaken jag trodde var en Aerius I egentligen är en T9 vilket också innebär att den är åtminstone femton år äldre än vad jag trodde. Den här T9-modellen är alltså från slutet av sextiotalet, inte åttiotalet som jag först trodde.

Åldern förklarar delvis varför skrovet på den här kajaken var i sämre skick än den Aerius II jag tidigare målat. Dock höll detta skrov tillräckligt tätt för att paddlas så det var ingen akut kris.

Liksom på den större kajaken var det även här problem med fästet till rodret.

Även detta skrov tvättades med såpa och torkades med aceton. Acetonet fräter igenom mycket (arbetshandskar) men inte hypalongummit i Klepper-skrovet. Antagligen har det här skrovet behandlats på något sätt tidigare, jag tyckte mig kunna skönja penseldrag i den silvergrå ytan.

För att laga och jämna ut sprickor använde jag även här Sikaflex 591. Som jag tidigare konstaterat är Sikaflex kladdigt och aningen svårjobbat. Den här gången arbetade jag med spackel istället för fingrarna och det fungerade bättre tycker jag. Återigen, hade jag haft mer tålamod skulle jag kunna slipa på Sikaflexen när den härdat och det skulle antagligen ge en slätare yta.

Fästet för skrovet här maskat med brun packtejp inför målning. Även tygdäcket maskat.

När jag ändå hade hypalonremsor till hands (inköpta av mina föräldrar för fyrtio år sedan) så passade jag på att limma fast dem över de mest slitna delarna.

Från förra målningen av kajakskrov hade jag lärt mig att det var viktigt att späda gummifärgen lika mycket för att behålla samma nyans och undvika ett flammigt resultat. Därför blandade jag hela burken (750 ml) gummipaint med halva burken förtunning. Denna sats räckte ganska precist till ett lager över hela skrovet.

Sprayade på gummipaint. Mittenbilden ovan: halva skrovet målat.

Före och efter och nu hoppas jag att rodret ska sitta tillräckligt fast.

Som det verkar går det även bra att vika det nymålade skrovet, nu med härligt blank glans.

2019-09-302020-01-25

Klepper Aerius 20, skrovet

Att jobba i trä kändes förhållandevis bekant men både däcket och skrovet behövde uppiffning. Skrovet var i skapligt skick men när jag ändå skulle sy om däcket kunde jag kosta på mig att rusta upp skrovet också.

Materialet är så kallat Hypalon som egentligen är DuPonts varumärke för klorsulfonetengummi (CSPE), ett slitstarkt syntetgummi som uppenbarligen kan hålla väldigt länge och egentligen var det nog inget akut fel på detta skrov heller mer än att det såg rätt skabbigt ut.

Skrovet generellt var i ganska gott skick men fören och aktern såg spruckna och tråkiga ut och fästet för rodret satt oroväckande löst.

Fästet för rodret satt inte riktigt fast. Kanske det största problemet egentligen.

Efter att mått tagits för nytt däck sprättade jag bort det gamla slitna däcket från skrovet.

När däcket var bortsprättat från skrovet blev det enkelt att arbeta med. Som grund för vidare behandling tvättade jag först med såpa och vatten och sedan med aceton.

Ny nos

Nosen på kajaken hade vittrat sönder så jag behövde bygga en ny. Som tur var hade mina föräldrar köpt en reparationssats med kajaken så det fanns några oanvända bitar hypalon. Inköpta på sjuttiotalet och fortfarande i gott skick, vittnar om hypalonets hålbarhet. Limmet däremot hade torkat så jag fick beställa nytt från Avanza kajak som levererade tyskt kvalitetslim från Heinz Zölzer med tillfredsställande egenskaper.

Limmet penslas på både laglappen och på skrovet som ska lagas eller förstärkas. Limmet har hyfsat lång öppettid så det är ingen stress, långa kölremsor kan till exempel lugnt limmas innan de trycks på skrovet. Sedan hugger limmet när delarna läggs samman och jag målade över efter drygt en timme. Limmet härdar fortare i värme. Generellt var detta lim lättarbetat, dock bör man jobba utomhus eller välventilerat då det räcker med några minuter för att bli snurrig i huvudet.

Med hjälp av limmet och lagningslapp av hypalon formade jag en ny nos.

För att få formen på skrovet byggde jag ihop trästommen och tejpade fast skrovet på den. Sedan kunde jag limma min nya nos inifrån.

Måla skrovet

I nästa steg använde jag Sikaflex 591 för att jämna ut sprickor och för mindre lagningar. Sikaflex ska finnas i grått men min lokala båthandlare hade bara vitt eller svart så jag nöjde mig med vitt eftersom det ändå skulle målas över.

Sikaflex visade sig vara mycket kladdigt att jobba med. Jag försökte att använda diskmedel på fingrarna för att släta ut vilket fungerade hjälpligt. Försökte även lägga plast över för att få en jämnare yta men det blev svårarbetat. Sikaflex ska gå att bearbeta när det har stelnat. En lösning hade varit att slipa men jag var otålig och ville inte vänta och riskera sämre väder.

Lagomt till att skrovet var förberett anlände gummifärgen från Tyskland ”Veneziani Gummipaint”. Enligt tester på foldingkayaks.org ska detta vara det bästa att måla sitt skrov med.

Slogan från ”Maritimus” är ”Wordlwide Yacht Management” vilket får en att känna sig lite världsvan när man hämtar ut paketet.

Innan det var dags att måla så spände jag skrovet runt trästommen för att få rätt form. Maskade med plast för att inte trästommen skulle få färg på sig. Tvättade sedan hela skrovet med såpa och aceton. Aceton fräter igenom mycket (nitrilhandskar till exempel) men inte hypalongummi.

Så var då till sist skrovet redo att lackas. Spädde med ”dilutene” avsedd för ändamålet. Jag valde att spraya på för att undvika penseldrag (och för att jag redan hade verktyg för att spraya). Fick en jämn och fin yta på detta sätt men flammig eftersom mängden ”dilutene” påverkade den gråa nyansen ganska mycket. Bättre att blanda till all färg på en gång om det estetiska är av betydelse. Färgen verkar fästa bra och ytan ser pålitlig ut. Dock blir gummit ganska mycket stelare än före målningen.

Det nymålade skrovet, något av det flammiga la sig när färgen torkade men det hade varit bättre för utseendet att blanda all färg i ett svep.

När jag ändå kom åt så passade jag på att polera fästet för rodret samt skruva fast det ordentligt. Det sitter i ett hål genom skrovet med ett mothåll i koppar och en bult på en gängstång. Förstärkte även inifrån genom att limma på hypalon.

Förstärkt med hypalon inifrån och fästet för rodret fastdraget.

Med skrovet nylackat blev dags för nästa steg: Att sy däcket.

2019-08-172020-01-25

Så byggde vi vårt eget ringljus

Ett ringljus (ring-light) är bra om du vill ha mycket belysning i ansiktet, till exempel om du vill ta glamourösa självporträtt eller se lite proffsig ut när du gör en presentation på film. Ljuset faller rakt framifrån eftersom ljuset sitter i en ring runt kameran och som bonus får du snygga reflektioner av cirklar i ögonen precis som en fotomodell.

Såhär blev det, går också att använda med mobil, då flyttar vi fästet framåt för att mobilkameran ska komma närmare ljuset.

Det här behöver du:

Material till själva ringen (25 kr)
Material till plattform (40 kr)
Lysdioder minst två meter (200 kr)
Drivdon till lysdioderna (kommer med lysdioderna)
Kamerafästen två stycken (25+20 kr)
Kamerastativ (300 kr)
Något att skruva ihop dina delar med (70 kr)
Något att löda med (100 kr)
Lödtenn (60 kr)

Också bra att ha:

Plexiglas framför ringen (170 kr)
Dimmer för dina lysdioder (70 kr)

Har du inga delar hemma kostar bygget strax över tusen kronor och då kanske du lika gärna kan köpa ett ring-light på nätet.

Vi hade allt utom kamerafästen, plexiglas och dimmer så vårt bygge kostade 290 kronor och hade vi struntat i plexiglas och dimmer hade vi kommit undan med 50 kronor.

Det största problemet visade sig vara fästet till kamerastativet. Det är egentligen bara en mutter men standarden för kamerafästen är i tum (1/4″) och inte i millimeter vilket gör att det inte går att köpa vilken mutter som helst. Efter mycket letande visar det sig att tryckluftskopplingar finns i 1/4″ så en möjlig lösning är att köpa billigast möjliga mutter till tryckluft. Nu hade vi tur eftersom det gick att köpa mobilhållare till kamerastativ på rea för 25 kronor styck. Köpte två, ett för att skruva fast i stativet och ett för att hålla fast mobil eller kamera. Båda fick vi skruva isär. Det som skulle sitta under plattformen fick vi såga till och borra nya hål för fler skruvar att fästa det med.

Vi valde masonit till själva ringen. Delvis för att det är ett lätt och lättarbetat material men mest för att vi hade en bit över. Andra alternativ skulle kunna vara tunn plywood, plast eller till och med hård papp. Vår ring blev 36 cm i diameter, det berodde dels på att vi läst oss till att de mer seriösa ringljusen brukar vara någonstans mellan 20 och 40 centimeter men det avgörande var återigen att vår masonitbit var 36 cm.

Vår passare klarade inte av den stora omkretsen så vi fick dra en cirkel med ett snöre från mitten.

I det här steget prövas dina matematikkunskaper, dels behövs ett hål som är stort nog för din mobil eller din kamera (och prova gärna ut detta tillsammans med mobilhållaren) och dels vill du få plats med så många lysdioder som möjligt på själva ringen. Vi gjorde vår ring 5,5 cm och fick då plats med lysdioder i tre rader, cirka två meter totalt.

Vi la ut våra lysdioder innan vi fäste dem i ringen för att få dem jämnt fördelade.

När du bestämt hur lysdioderna ska sitta så är det bara att löda.

Här skulle jag kunna skriva mycket om el men grundprincipen är att du sätter ihop plus med plus (röd kabel) och minus med minus (svart kabel). Färgerna på sladdarna är inte avgörande för funktionen så du tar vad du vill men använder du röd och svart sladd så är det bra att sätta röd på plus eftersom de flesta brukar göra så, då minskar du risken för att göra fel i framtiden. Viktigt att du inte korsar sladdarna eller att plus och minus kommer i kontakt med varandra på något sätt. Därför har du alltid elen i lysdioderna avstängd (kontakten ur väggen) när du löder. Det är dels för din egen säkerhet (nu var det bara tolv volt i de här lysdioderna så det är ingen större fara) men det är framförallt för att det är lätt att av misstag kortsluta något medan du löder.

Det allra enklaste är att du köper ett paket med lysdioder och drivdon (det du sätter i väggen och omvandlar elen till något som passar lysdioderna). Annars är det viktigt att du hittar ett drivdon som klarar av att driva dina dioder, kolla att det inte är mer volt än dina dioder klarar av och att du har tillräckligt med watt för att driva dina lysdioder, de dioder vi använde behövde 7,2 watt per meter och vi skulle använda cirka två meter, alltså behövde vårt drivdon klara av minst 14,4 watt men helst lite extra för säkerhets skull. Lysdioderna håller längre om drivdonet kan leverera högre watt.

När lysdioderna var färdiglödda byggde vi en plattform för att fästa kamera eller mobil i. Vår plattform har en position för kamera och en position för mobil. Tänk på att en kamera kan vara ganska tung så det är bra att försöka balansera den på plattformen.

För att få lite bättre spridning på ljuset satte vi en bit plexiglas framför lysdioderna. Det är inte helt nödvändigt men det skyddar lysdioderna och ser lite snyggare ut. Det ska gå att såga plexiglaset med sticksåg men antagligen hade vi fel blad så vi lyckades spräcka glaset. Bättre att såga för hand men det tar lång tid så vi använde Dremel vilket var bra men det sprutade plast överallt.

För att kunna reglera ljuset satte vi en dimmer på lysdioderna. Hittade en på Biltema som fungerar riktigt bra. Dock är det här en typ av dimmer som reglerar ljuset genom att blinka lysdioderna med olika intensitet. Den tänder och släcker dioderna snabbare än ögat hinner uppfatta. Dock kan det göra att det ser ut som ränder i bilden om du filmar. Det beror på att blinken hos lysdioderna och antalet bilder per sekund som kameran tar inte stämmer ihop.

När vi kom till fäste för kameran uppstod samma problem som vid fästet för stativet. Gängen i botten på kameran är 1/4″ och inget man köper hur som helst. Som tur var så var det rea på mobilstativ så vi kunde använda skruven till ett sådant. Klossen med fästet kan flyttas fram för mobil och bak för kamera.

2019-07-182019-07-18

Klepper Aerius 20

Klepper Aerius 20 är en udda variant. Vi hade en när jag växte upp, den köptes någon gång under andra hälften av 1970-talet (antagligen 1976). Föräldrarna brukade prata om att det gick att köpa till seglingsrigg och att modellen användes av militären.

Jag har alltid varit lite skeptisk till den där militärgrejen, att det skulle vara så värst attraktivt att fälla ihop kajaken, ta den på ryggen och springa iväg till kriget. Åbäket väger 43 kilo och då blir det inte mycket kvar för att bära bössa och vad annat en militär kan tänkas behöva.

I år, när jag läst på en aning om Klepper-modellerna, så har jag lärt mig att det var Klepper Aerius II som svenska kustjägarna använde till en bit in på 2000-talet (då med beteckningen Kustjägarkanot 710B). Den är inte heller lätt men med sina 27 kilo är det ändå möjligt att bära den en bit.

Militär-kopplingen var ändå inte helt tagen ur luften, det visade sig att Aerius 20 togs fram i mitten av 1970-talet i en upphandling för franska armén. Kontraktet gick dock till Nautiraid men Klepper sålde sin variant 1975-1978. Yttermåtten är desamma som för Aerius II men den har färre delar för att kunna monteras snabbare och de utlovade tio minutrarnas monteringstid ligger inte långt från sanningen.

Tidigt våren 2019 släpade jag hem tre stora militärgröna väskor med kajak för att se om jag kunde få Aerius 20-modellen i paddlingsbart skick.

Trästommen till Aerius 20. I stort sett två stora delar som viks ut och sätts ihop samt tre lösa spant som snäpps på plats. Här har ett stag brutits under vikten av snö när kajaken förvarats uppfälld utomhus under flera vintrar.

Trädelarna var i hyfsat skick, ett spant som hade gått sönder (en gång tillverkat av min far eftersom originalspantet också gått sönder) och en annan del av träkonstruktionen samt lite småblessyrer men inget som inte gick att rädda. Däremot skulle det visa sig att det inte var så märkligt att Johannes Klepper var skräddare. Tumme med tyg är inte alls dumt om man ska ge sig på en kajak som ska hållas ihop av gummi och bomull.

Trästommen var en sak men överdraget i tyg var mer tveksamt. Inte vara nött av sol och hårt uteliv utan även använt av getingar för att bygga bo både i och med.

Ett mittspant tillverkat av min far som ersättning för originalet hade gått sönder.

Nu sitter tredje generationens spant på plats.

En och annan trädetalj var i dåligt skick.

Denna del som ska röra sig i alla riktningar när kajaken fälls upp verkar vara dess svagaste del. Endast ett av fyra originalgångjärn är fortfarande helt.

Rönn, torkat i tre år, är originalmaterial. Tyvärr är det svårt att få tag på så en förstärkning i björkplywood fick duga.

Och så är trästommen i tillräckligt bra skick. Nästa steg, skrov och bommulsdäck.

2019-07-152019-07-15

Klepper-logotypen

Skrovet på Aerius 20-kajaken såg ut att vara i ganska dåligt skick. Jag tog hem kajakerna i januari eller februari och mycket tid har gått åt till att tänka på vad som ska göras och hur det ska göras. En källa till kunskap har varit forumet ”Folding Kayaks” och svaret för det slitna Aerius-skrovet såg ut att finnas där. Det visar sig nämligen att det går att måla hypalon med speciell färg för att täta det. Tyvärr skulle det även innebära att den tjusiga logotypen och texten på kajakens sida skulle riskera att bli övermålad.

Klepper-logotypen och modellbeteckningen.

Kanske, om jag blev riktigt ambitiös, skulle jag kunna beställa vinyldekaler och sätta på mitt ommålade skrov. När jag sökte på nätet fanns dock Klepper-logotypen ingenstans att finna i någon vidare upplösning.

Därför fann jag ingen annan utväg än att rita av den själv. Tyvärr var båtens skrov en skapligt opålitlig källa eftersom gummit med åren tänjts.

Limburken gav hopp

I omgångar har min far kommit med diverse tillbehör som han hittat. En av dessa leveranser innehåll en burk Klepper-original-lim. Tyvärr hade själva limmet torkat men jag jublade för att jag tänkte att jag hade fått en bra utgångspunkt för Klepper-logotypen.

”KLEPPER WERKE ROSENHEIM”, misstänkt likt ”Futura”.

Tyvärr visade det sig att trycket på limburken inte var särskilt högupplöst eller skarpt. Dock blev etiketten ett bra komplement för att få en uppfattning om bokstävernas förhållande till varandra.

Till sist fick jag utgå från skrovet och komplettera med etiketten från limburken. Det är alltså inte Klepper-logotypen jag har utan det är min tolkning av den.

Det är inte Klepper-logotypen jag fört över utan min tolkning av Klepper-logotypen. Hittade inget bra original så jag fick rita av den som sitter på sidan av kajaken.

Teckensnittet för ”Aerius I” och ”Aerius 20” var förhållandevis enkelt att identifiera. Det är skrivet med Helvetica Neue fet och där valde jag färgen Reflexblå. Svårt att säga vad den har varit från början (solen gör sitt med färger, särskilt blå). Men PMS Reflexblå är ett rimligt val.

Helvetica Neue, ett fullt rimligt val för Klepper under 1970 och 1980-talet. Modern, sober och klassisk.

Spantens teckensnitt

Medan jag samlade mod till mig för att ge mig på den tuffare renoveringen av Aerius 20 bestämde jag mig för att se om jag kunde föra över text till de nytillverkade Aerius I-spanten, se tidigare post: Decoupage, tryck på trä.

Till siffrorna tänkte jag först använda ”Futura” som är väldigt likt teckensnittet på den burk Klepper-lim som tillhör kajakerna. Futura är ett klassiskt, tyskt, teckensnitt som släpptes 1927 så det skulle mycket väl ha kunnat vara något som användes i Tyskland under 1900-talet.

Dock insåg jag när jag såg siffrorna i Futura att det inte var dessa som använts på spanten. Var inne på både Akzidenz och Kabel men fastnade till sist för Gill Sans som visserligen är brittiskt men släpptes vid samma tid som Futura (1928).

Experiment inför nästa kajak: Klepper Aerius 20.

Fastnade för Gill Sans. På bilden en sexa uppochner.

Sammanfattningsvis verkar det inte som om Klepper har varit så värst konsekvent med val av teckensnitt i annat än att det ska vara av hög kvalitet precis som båtarna.

2019-07-08

Decoupage, tryck på trä

Som en avstickare i kajakprojektet har jag experimenterat med decoupage. Det är metod att föra över bilder från papper till andra material, i detta fall trä. I vanliga fall används metoden för att limma fast ett tunt lager papper men här vill vi ha så lite papper som möjligt med. Tanken är att yttersta lagret på en laserutskrift limmas fast i materialet.

Laserutskrift är bra för till skillnad från till exempel bläckstråle så ligger färgen på pappret istället för att sjunka in.

Förbered underlaget genom att stryka ut decoupagelack på underlaget. Se till att ytan som ska användas är helt täckt.
För mig fungerar detta bättre på ytor som redan är lackade än ytor som är obehandlade. Alltså först lack som fått torka och sedan decoupagelack.

Skriv ut det som ska överföras, *spegelvänt*, stryk med decoupagelack och lägg på. Tryck fast ordentligt och gnugga bort alla luftbubblor. Låt det torka över natten (eller den tid som står på förpackningen), ju längre desto bättre generellt.

Dag 2: Blöt upp pappret och försök försiktigt gnugga bort så mycket papper som möjligt utan att få med själva trycket. Hellre lite spår av papper kvar än för mycket av trycket bortskrapat. Trycket ligger ju inte på träet utan i limmet.

Till sist: Ett lager klarlack som skyddar trycket och döljer lite av pappersspåren. Trycket får gärna ett lite skamfilat utseende men det passar rätt bra för kajakprojektet.

Spanten är numrerade, blågröna fram och röda bak. Antagligen skulle jag klara att montera kajaken utan numrering men det var intressant att prova decoupage.

2019-07-072019-07-07

Löda aluminium med zink

Eller egentligen löda en aluminium-koppar-legering med zink. I min förra post berättade jag om att jag lött beslag till en Klepper-kajak med zink utan att presentera något bildbevis så det kommer här. Tyvärr verkar det som om alla fantastiska bilder från själva processen försvunnit.