Så byggde vi vårt eget ringljus

Hembyggt ring light

Ett ringljus (ring-light) är bra om du vill ha mycket belysning i ansiktet, till exempel om du vill ta glamourösa självporträtt eller se lite proffsig ut när du gör en presentation på film. Ljuset faller rakt framifrån eftersom ljuset sitter i en ring runt kameran och som bonus får du snygga reflektioner av cirklar i ögonen precis som en fotomodell.

Såhär blev det, går också att använda med mobil, då flyttar vi fästet framåt för att mobilkameran ska komma närmare ljuset.

Det här behöver du:

Också bra att ha:

Har du inga delar hemma kostar bygget strax över tusen kronor och då kanske du lika gärna kan köpa ett ring-light på nätet.

Vi hade allt utom kamerafästen, plexiglas och dimmer så vårt bygge kostade 290 kronor och hade vi struntat i plexiglas och dimmer hade vi kommit undan med 50 kronor.

KamerafästeDet största problemet visade sig vara fästet till kamerastativet. Det är egentligen bara en mutter men standarden för kamerafästen är i tum (1/4″) och inte i millimeter vilket gör att det inte går att köpa vilken mutter som helst. Efter mycket letande visar det sig att tryckluftskopplingar finns i 1/4″ så en möjlig lösning är att köpa billigast möjliga mutter till tryckluft. Nu hade vi tur eftersom det gick att köpa mobilhållare till kamerastativ på rea för 25 kronor styck. Köpte två, ett för att skruva fast i stativet och ett för att hålla fast mobil eller kamera. Båda fick vi skruva isär. Det som skulle sitta under plattformen fick vi såga till och borra nya hål för fler skruvar att fästa det med.

Vi valde masonit till själva ringen. Delvis för att det är ett lätt och lättarbetat material men mest för att vi hade en bit över. Andra alternativ skulle kunna vara tunn plywood, plast eller till och med hård papp. Vår ring blev 36 cm i diameter, det berodde dels på att vi läst oss till att de mer seriösa ringljusen brukar vara någonstans mellan 20 och 40 centimeter men det avgörande var återigen att vår masonitbit var 36 cm.

Vår passare klarade inte av den stora omkretsen så vi fick dra en cirkel med ett snöre från mitten.

I det här steget prövas dina matematikkunskaper, dels behövs ett hål som är stort nog för din mobil eller din kamera (och prova gärna ut detta tillsammans med mobilhållaren) och dels vill du få plats med så många lysdioder som möjligt på själva ringen. Vi gjorde vår ring 5,5 cm och fick då plats med lysdioder i tre rader, cirka två meter totalt.

Vi la ut våra lysdioder innan vi fäste dem i ringen för att få dem jämnt fördelade.

När du bestämt hur lysdioderna ska sitta så är det bara att löda.

Här skulle jag kunna skriva mycket om el men grundprincipen är att du sätter ihop plus med plus (röd kabel) och minus med minus (svart kabel). Färgerna på sladdarna är inte avgörande för funktionen så du tar vad du vill men använder du röd och svart sladd så är det bra att sätta röd på plus eftersom de flesta brukar göra så, då minskar du risken för att göra fel i framtiden. Viktigt att du inte korsar sladdarna eller att plus och minus kommer i kontakt med varandra på något sätt. Därför har du alltid elen i lysdioderna avstängd (kontakten ur väggen) när du löder. Det är dels för din egen säkerhet (nu var det bara tolv volt i de här lysdioderna så det är ingen större fara) men det är framförallt för att det är lätt att av misstag kortsluta något medan du löder.

Det allra enklaste är att du köper ett paket med lysdioder och drivdon (det du sätter i väggen och omvandlar elen till något som passar lysdioderna). Annars är det viktigt att du hittar ett drivdon som klarar av att driva dina dioder, kolla att det inte är mer volt än dina dioder klarar av och att du har tillräckligt med watt för att driva dina lysdioder, de dioder vi använde behövde 7,2 watt per meter och vi skulle använda cirka två meter, alltså behövde vårt drivdon klara av minst 14,4 watt men helst lite extra för säkerhets skull. Lysdioderna håller längre om drivdonet kan leverera högre watt.

När lysdioderna var färdiglödda byggde vi en plattform för att fästa kamera eller mobil i. Vår plattform har en position för kamera och en position för mobil. Tänk på att en kamera kan vara ganska tung så det är bra att försöka balansera den på plattformen.

PlexiglasFör att få lite bättre spridning på ljuset satte vi en bit plexiglas framför lysdioderna. Det är inte helt nödvändigt men det skyddar lysdioderna och ser lite snyggare ut. Det ska gå att såga plexiglaset med sticksåg men antagligen hade vi fel blad så vi lyckades spräcka glaset. Bättre att såga för hand men det tar lång tid så vi använde Dremel vilket var bra men det sprutade plast överallt.

Dimmer för lysdioderFör att kunna reglera ljuset satte vi en dimmer på lysdioderna. Hittade en på Biltema som fungerar riktigt bra. Dock är det här en typ av dimmer som reglerar ljuset genom att blinka lysdioderna med olika intensitet. Den tänder och släcker dioderna snabbare än ögat hinner uppfatta. Dock kan det göra att det ser ut som ränder i bilden om du filmar. Det beror på att blinken hos lysdioderna och antalet bilder per sekund som kameran tar inte stämmer ihop.

När vi kom till fäste för kameran uppstod samma problem som vid fästet för stativet. Gängen i botten på kameran är 1/4″ och inget man köper hur som helst. Som tur var så var det rea på mobilstativ så vi kunde använda skruven till ett sådant. Klossen med fästet kan flyttas fram för mobil och bak för kamera.

Klepper Aerius 20

Klepper Aerius 20 är en udda variant. Vi hade en när jag växte upp, den köptes någon gång under andra hälften av 1970-talet (antagligen 1976). Föräldrarna brukade prata om att det gick att köpa till seglingsrigg och att modellen användes av militären.

Jag har alltid varit lite skeptisk till den där militärgrejen, att det skulle vara så värst attraktivt att fälla ihop kajaken, ta den på ryggen och springa iväg till kriget. Åbäket väger 43 kilo och då blir det inte mycket kvar för att bära bössa och vad annat en militär kan tänkas behöva.

I år, när jag läst på en aning om Klepper-modellerna, så har jag lärt mig att det var Klepper Aerius II som svenska kustjägarna använde till en bit in på 2000-talet (då med beteckningen Kustjägarkanot 710B). Den är inte heller lätt men med sina 27 kilo är det ändå möjligt att bära den en bit.

Militär-kopplingen var ändå inte helt tagen ur luften, det visade sig att Aerius 20 togs fram i mitten av 1970-talet i en upphandling för franska armén. Kontraktet gick dock till Nautiraid men Klepper sålde sin variant 1975-1978. Yttermåtten är desamma som för Aerius II men den har färre delar för att kunna monteras snabbare och de utlovade tio minutrarnas monteringstid ligger inte långt från sanningen.

Tidigt våren 2019 släpade jag hem tre stora militärgröna väskor med kajak för att se om jag kunde få Aerius 20-modellen i paddlingsbart skick.

Trästommen till Aerius 20. I stort sett två stora delar som viks ut och sätts ihop samt tre lösa spant som snäpps på plats. Här har ett stag brutits under vikten av snö när kajaken förvarats uppfälld utomhus under flera vintrar.

Trädelarna var i hyfsat skick, ett spant som hade gått sönder (en gång tillverkat av min far eftersom originalspantet också gått sönder) och en annan del av träkonstruktionen samt lite småblessyrer men inget som inte gick att rädda. Däremot skulle det visa sig att det inte var så märkligt att Johannes Klepper var skräddare. Tumme med tyg är inte alls dumt om man ska ge sig på en kajak som ska hållas ihop av gummi och bomull.

Trästommen var en sak men överdraget i tyg var mer tveksamt. Inte vara nött av sol och hårt uteliv utan även använt av getingar för att bygga bo både i och med.
Getingarna hade stuckit.
Ett mittspant tillverkat av min far som ersättning för originalet hade gått sönder.
Nu sitter tredje generationens spant på plats.
En och annan trädetalj var i dåligt skick.
Nya och gamla delar förenade.
Denna del som ska röra sig i alla riktningar när kajaken fälls upp verkar vara dess svagaste del. Endast ett av fyra originalgångjärn är fortfarande helt.
Rönn, torkat i tre år, är originalmaterial. Tyvärr är det svårt att få tag på så en förstärkning i björkplywood fick duga.
Och så är trästommen i tillräckligt bra skick. Nästa steg, skrov och bommulsdäck.

Klepper-logotypen

Skrovet på Aerius 20-kajaken såg ut att vara i ganska dåligt skick. Jag tog hem kajakerna i januari eller februari och mycket tid har gått åt till att tänka på vad som ska göras och hur det ska göras. En källa till kunskap har varit forumet ”Folding Kayaks” och svaret för det slitna Aerius-skrovet såg ut att finnas där. Det visar sig nämligen att det går att måla hypalon med speciell färg för att täta det. Tyvärr skulle det även innebära att den tjusiga logotypen och texten på kajakens sida skulle riskera att bli övermålad.

Klepper-logotypen och modellbeteckningen.

Kanske, om jag blev riktigt ambitiös, skulle jag kunna beställa vinyldekaler och sätta på mitt ommålade skrov. När jag sökte på nätet fanns dock Klepper-logotypen ingenstans att finna i någon vidare upplösning.

Därför fann jag ingen annan utväg än att rita av den själv. Tyvärr var båtens skrov en skapligt opålitlig källa eftersom gummit med åren tänjts.

Limburken gav hopp

I omgångar har min far kommit med diverse tillbehör som han hittat. En av dessa leveranser innehåll en burk Klepper-original-lim. Tyvärr hade själva limmet torkat men jag jublade för att jag tänkte att jag hade fått en bra utgångspunkt för Klepper-logotypen.

”KLEPPER WERKE ROSENHEIM”, misstänkt likt ”Futura”.
Tyvärr visade det sig att trycket på limburken inte var särskilt högupplöst eller skarpt. Dock blev etiketten ett bra komplement för att få en uppfattning om bokstävernas förhållande till varandra.
Hämta logotyp
Klepper: Fri tolkning.

Till sist fick jag utgå från skrovet och komplettera med etiketten från limburken. Det är alltså inte Klepper-logotypen jag har utan det är min tolkning av den.

Det är inte Klepper-logotypen jag fört över utan min tolkning av Klepper-logotypen. Hittade inget bra original så jag fick rita av den som sitter på sidan av kajaken.

Teckensnittet för ”Aerius I” och ”Aerius 20” var förhållandevis enkelt att identifiera. Det är skrivet med Helvetica Neue fet och där valde jag färgen Reflexblå. Svårt att säga vad den har varit från början (solen gör sitt med färger, särskilt blå). Men PMS Reflexblå är ett rimligt val.

Helvetica Neue, ett fullt rimligt val för Klepper under 1970 och 1980-talet. Modern, sober och klassisk.

Spantens teckensnitt

Medan jag samlade mod till mig för att ge mig på den tuffare renoveringen av Aerius 20 bestämde jag mig för att se om jag kunde föra över text till de nytillverkade Aerius I-spanten, se tidigare post: Decoupage, tryck på trä.

Till siffrorna tänkte jag först använda ”Futura” som är väldigt likt teckensnittet på den burk Klepper-lim som tillhör kajakerna. Futura är ett klassiskt, tyskt, teckensnitt som släpptes 1927 så det skulle mycket väl ha kunnat vara något som användes i Tyskland under 1900-talet.

Dock insåg jag när jag såg siffrorna i Futura att det inte var dessa som använts på spanten. Var inne på både Akzidenz och Kabel men fastnade till sist för Gill Sans som visserligen är brittiskt men släpptes vid samma tid som Futura (1928).

Experiment inför nästa kajak: Klepper Aerius 20.
Fastnade för Gill Sans. På bilden en sexa uppochner.

Sammanfattningsvis verkar det inte som om Klepper har varit så värst konsekvent med val av teckensnitt i annat än att det ska vara av hög kvalitet precis som båtarna.

Decoupage, tryck på trä

Som en avstickare i kajakprojektet har jag experimenterat med decoupage. Det är metod att föra över bilder från papper till andra material, i detta fall trä. I vanliga fall används metoden för att limma fast ett tunt lager papper men här vill vi ha så lite papper som möjligt med. Tanken är att yttersta lagret på en laserutskrift limmas fast i materialet.

Laserutskrift är bra för till skillnad från till exempel bläckstråle så ligger färgen på pappret istället för att sjunka in.

Förbered underlaget genom att stryka ut decoupagelack på underlaget. Se till att ytan som ska användas är helt täckt.
För mig fungerar detta bättre på ytor som redan är lackade än ytor som är obehandlade. Alltså först lack som fått torka och sedan decoupagelack.
Skriv ut det som ska överföras, spegelvänt, stryk med decoupagelack och lägg på. Tryck fast ordentligt och gnugga bort alla luftbubblor. Låt det torka över natten (eller den tid som står på förpackningen), ju längre desto bättre generellt.
Dag 2: Blöt upp pappret och försök försiktigt gnugga bort så mycket papper som möjligt utan att få med själva trycket. Hellre lite spår av papper kvar än för mycket av trycket bortskrapat. Trycket ligger ju inte på träet utan i limmet.
Till sist: Ett lager klarlack som skyddar trycket och döljer lite av pappersspåren. Trycket får gärna ett lite skamfilat utseende men det passar rätt bra för kajakprojektet.

Spanten är numrerade, blågröna fram och röda bak. Antagligen skulle jag klara att montera kajaken utan numrering men det var intressant att prova decoupage.

Löda aluminium med zink

Eller egentligen löda en aluminium-koppar-legering med zink. I min förra post berättade jag om att jag lött beslag till en Klepper-kajak med zink utan att presentera något bildbevis så det kommer här. Tyvärr verkar det som om alla fantastiska bilder från själva processen försvunnit.

Kanske inte så tjusigt men det funkar. Den som är estetiskt bekymrad kan fila lite på skarven eller öva mer.

Klepper Aerius I

Klepper Aerius I, åttiotal.

Under våren har jag börjat renovera två kajaker, det är en Klepper Aerius 20 och en Klepper Aerius I.

Bakgrunden finns i ett annat inlägg.

I kajaken löper ett antal spant på tvären. Några hade blivit deformerade eftersom kajaken förvarats utomhus. Tryck från snö kombinerat med fukt hade tryckt plywooden ur sin ursprungliga form.
Ännu ett deformerat spant. Notera Kleppers egna beslag. De består av en aluminium-koppar-legering. Snäpplåsen gör att kajaken kan monteras utan verktyg. De mindre beslagen håller tunnare stag. Några hade brutits sönder och dessa gick inte att hitta på nätet. Efter skapligt googlande visade det sig att det går att löda aluminium med skapligt enkla medel. Det finns särskilda aluminiumlod att köpa men jag fick inte det att fungera.
Det går också att utnyttja det faktum att aluminium smälter vid drygt 660 °C medan zink har en lägre smältpunkt på knappt 420 °C. Först visste jag inte hur jag skulle få tag på zink men tydligen används ren zink som så kallat ”offeranod” i båtmotorer och det gick att köpa rejäla mängder zink till bra pris i den skepnaden.
Därefter gällde det bara att värma upp zinket till 420 °C (ungefär). Det löste jag genom en vanlig varmluftspistol (som ska nå upp till cirka 500 °C) och en billig butangasbrännare som ska nå upp till 1000 °C i sina bästa stunder.
Snyggt blev det inte och vi får se hur länge det håller men med denna metod lyckades jag löda ihop beslagen till användbart skick.
Eftersom det är en båt vi hanterar så är beslagen förstås nitade och för att kunna återanvända beslagen fick jag borra ur alla nitar.
De deformerade spanten mjukades upp i hett vatten och sattes under press för att kunna användas som mallar. De är bilaterala så det räcker egentligen med en bra sida.
Björkplywood är en beställningsvara och lite av en värld för sig. Det visar sig att plywoodens ytkvalitet anges i bokstavskombinationer och detta är B/BB vilket innebär att ena ytan är bra (B), andra är ganska bra (BB). Ytkvalitet X finns också men det är sämre än både B och BB.
De dimensioner som går att få tag på med rimlig ansträngning i Sverige på tvåtusentalet är inte desamma som användes i Tyskland under förra seklet. Därför fick jag limma ihop två delar för att komma i närheten. Här användes ett polyuretanlim som ska ge vattenbeständiga fogar. En egenhet med det limmet är att det skummar när det härdar så ämnena måste sättas under press, ganska mycket press.
När skivorna var sammanfogade var det dags att såga till bitarna.
Ivrig att testa men också för att få till passformen satte jag dit beslagen med stommen monterad för att få dem på rätt plats.
Kleppers originaldelar doppas tre gånger i lack. Jag kunde inte kosta på mig att doppa mina delar men de är lackade tre gånger.
Det är tydligen ett känt fenomen att tråden som håller ihop däcket med skrovet blir sprött med åren. Här hade sömmen gått upp.
Kanvastyg och gummi syr man inte hur som helst men jag snubblade över en annons för ett verktyg som kan sy i grova material. Beställde denna sysyl. Jag ville dock inte utsätta skrovet för större påfrestning än nödvändigt så jag beställde en tunnare tråd (1 mm) av syntetmaterial, ”Robline – Max Wax Yarn”. Tunn tråd är bra men nålarna som kom med sysylen var i grövsta laget så efter skapligt med letande på nätet lyckades jag hitta tunna nålar i Holland. Efter tre brutna nålar på två decimeters söm lärde jag mig vikten av att sätta nålen helt i vinkel mot tyget.
Med en sysyl går det att sy riktigt grova material. Här trär jag tråden genom sex lager grovt bomullstyg (det nya tyget är 1000 gram per kvadratmeter vilket ska vara i paritet med originaltyget). Detta är nålen som följer med Speedy Stitcher.
Håll ordning på fingrarna, fläcken på tyget är blod.
Skapligt ändå för att vara första sömmen.
Klepper akter.
Inte snyggt men ändamålsenligt.
Klepper Aerius I, åttiotal.
Och här ligger hon, monterad och klar. Klepper Aerius I någon gång från början-mitten av 1980-talet.
Klepper akter med roder.
Fastsydd ögla.
Ny del monterad och klar. Det är inte helt renlärigt men jag använda rostfria skruvar istället för Kleppers originalnitar. Dels för att jag är tveksam till att jag skulle klara av att få till det med nitar och dels för att det vekar knöligt att få tag på nitar av rätt dimension.
Och här är hon, kajaken i vattnet. Inga uppenbara läckage.

Klepper – Tillbaka till barndomen

Klepper-kajaken är en ”faltboot”, tyska för fällbåt, en båt som går att förvara ihopfälld i garderoben hemma i Rosenheim och på söndagen ta med sig väskorna med båten och familjen på tåget till Simssee eller bara floden Inn, fälla upp den och paddla ut på friska äventyr.

Det var kanske Johannes Kleppers tanke när han 1907 köpte ett patent av arkitektstudenter Alfred Heurich som hade konstruerat en bärbar båt. Klepper tog sig hängivet an uppgiften och så gick det som det kan gå när tyskar ger sig hän: Kvalitet rakt igenom.

Ett drygt decennium senare har den klassiska Klepper-kajaken tagit form med rejäla material som askträ, bommullsdäck och ett skrov av gummiduk som senare blev syntetgummit ”hypalon”.

En del av min barndom tillbringades i en Klepper-kajak på sjön Väringen. Vi hade två, en singel- och en dubbelkajak.

För drygt ett år sedan började yngsta dottern prata hänfört om kajaker och efter ett tag kom jag att tänka på de där Klepprarna, fanns de kvar? Ja det gjorde de men de hade legat utomhus uppfällda sommar som vinter och nu var de inte i något vidare bra skick. Dessutom hade getingar byggt bo i en av dem och använt bomullsväven till material.

Efter nyår tog vi dock hem dem till garaget och under våren har jag jagat material och reparerat. För två veckor sedan låg singelkajaken i vattnet och även om det var Södra Lången och inte Väringen så gled Kleppern precis som den gjort tre-fyra decennier tidigare.

Klepper Aerius I från 1980-talet åter i vattnet. Tysk kvalitet.
Kajaken hopfälld och nedpackad, redo att ta med sig på axeln (nåja, den väger runt trettio kilo så man går inga långa sträckor med den).

Häng cykeln på väggen, billigt.

Min fru köpte en cykel enligt henne var för fin för att stå i garaget. Jag blev glad eftersom hennes cykelintresse nu är större än mitt och assisterade gärna med upphängning. Vardagsrummet var mitt första förslag men hennes önskan var mer modest och nu hänger cykeln i tvättstugan.

Såhär gick det till.

1. Köpte cykelhållare på Bahuhaus för 70 kronor.

Cykelhållare
Cykelhållare från Bauhaus

2. Köpte ett par handtag ”Blankett” på IKEA för 49 kronor. Skynda fynda för de utgår tyvärr snart ur sortimentet men handtagsidén går säkert att överföra till andra modeller av handtag.

Handtag från IKEA
Handtag från IKEA

3. Skruvade upp hela härligheten på väggen: Tips, använd vattpass.

 

Cykelhållare och handtag på väggen.
Häng cykelhållaren först, mät ut med pedalen i cykelhållaren och mät in handtagen med vattpasset.

4. Hängde upp cykeln.

Tjusig cykel på väggen.
Tjusig cykel på väggen

Cykeln hänger tryggt på väggen.
Inga vitala delar behöver skava i väggen.

(Första nya inlägget på bloggen sedan den kom åter från hackattacken.)

Tror ni banken läste Kotler?

Philip Kotler heter en man som kommit på en jättebra affärsidé. En gång samlade han ihop en redaktion som läste en massa böcker om marknadsföring och sedan skrev de en sammanfattning av alltihopa. Eller sammanfattning och sammanfattning, de skrev närmare tusen sidor. Massor med text. Mycket smart eftersom amerikanska läroboksförfattare får betalt för mängden text de producerar så det gäller att orera.

Det riktigt smarta som Philip och hans kompisar har kommit på är att de träffas en gång om året och kastar om i kapitlen lite. Det gör att studenter världen över inte kan köpa begagnade böcker av varandra utan att de måste köpa den nya upplagan vilket förstås genererar sköna inkomster till Philip hans entourage.

Nåja, Philip har en hel del poänger (konstigt vore det väl annars, efter att ha läst igenom alla de där marknadsföringsböckerna). Bland annat berättar han att man bör tänka sig för ordentligt innan man ger namn åt ett företag eller en produkt. Det ska vara något som går att komma ihåg, gärna kort och klatschigt. Det får gärna beskriva produkten eller företagets kvaliteter. Det ska vara enkelt att uttala.

Det är här jag börjar fundera på Swedbank. Hur uttalas Swedbank egentligen? Ska det vara som i det engelska Sweden, alltså ”Sueedbank”? Antagligen inte eftersom det då borde stavas Swedebank och hur blir det i så fall med andra ledet, ”bank”, ska det uttalas på svenska eller ska det svängas till med engelsk schwung?

Kanske ska det uttalas på engelska, blir det då något i stil med ”Sueddbank” eller så är det ett svenskt uttal som gäller, det vore väl inte alltför långsökt på en svensk bank? Sveddbank eller Svedbank blir det väl då, inget särskilt lockande något av det. Antingen en bank som svider eller en bank som blivit svedd.

En bank med ett namn som inte går att uttala, det låter väl nästan lika befängt som att ge en Honda namnet Fitta eller att starta en reklambyrå som heter Acne.

Publicerades första gången: 2007-08-03 13:24:36

Det rann av mig

Var och hämtade ett tjänstgöringsbetyg i går. Fina ord. Är helt färdig med det stället nu och fri. Jag skulle kunna skriva vad som helst. Det fanns tillfällen då jag hade lust att bara skrika ut hur dumma i huvudet alla var.

Inget av det finns kvar nu.

Publicerades första gången: 2007-08-02 17:10:37