Kategori: irritation

Det är inte utan att jag blir lite orolig. Nu ska Arbetsförmedlingen kunna tvinga dig att flytta för att ta ett jobb från första dagen du är arbetslös. Regeringen hänvisar till att det behövs högre rörlighet på arbetsmarknaden. Hur det går för individer och familjer kommenteras inte. Själv tolkar jag det som att det är den gamla vanliga uppfattningen om att arbetssökande (läs arbetsskygga!) egentligen har sig själva att skylla och att de ska tuktas, som ligger bakom. Nu ska de klämmas åt ordentligt så de skärper till sig och masar sig upp ur sängen för att göra rätt för sig och söka jobb!

I dag spelar det ingen större roll vilket perspektiv du antar, (att arbetssökande är slöa och ska bestraffas eller om man skriver om det till att vi behöver större rörlighet på arbetsmarknaden) vi har högkonjunktur och inte särskilt många kommer att drabbas. Historien visar dock att efter högkonjunktur kommer sämre tider och då kommer effekten av den nya given att slå hårdare.

Jag tar mig själv som exempel. Jag har långt över 200 högskolepoäng, en kandidatexamen och över tio års relevant erfarenhet av kvalificerat arbete som informatör. Nu är problemet att ”informatör” inte är någon direkt självklar titel. En sökning på Arbetsförmedlingens sida för jobbsökande på ordet ”informatör” ger förutom för mig relevanta träffar på informationschef eller informationsdirektör, även träffar som ”Utvecklande extrajobb som visningsvärd”, ”trafikinformatör” och ”telefonförsäljare”. Alltså jobb som jag enligt de nya reglerna kan tvingas söka. Jobb som i några fall har löner som ligger på hälften av vad jag skulle tjäna om jag gjorde det jag jobbade som vad jag menar med informatör. Jobb som inte på långa vägar utnyttjar min kompetens och erfarenhet (fast som kanske kräver annan kompetens och erfarenhet). Det tycker jag är slöseri.

Jag vet inte vad personerna i regeringen har för relation till sina familjer. Jag har sambo och tre barn och inte någon större lust att behöva lämna dem på grund av någon arbetsförmedlares okunskap och godtycke.

Debattartikel i Göteborgs-Posten.

Publicerades första gången: 2007-07-01 10:28:46

Det finns ju de som påstår att de gillar att diska, men jag tror att de är hjärntvättade. Så finns det de som tappar upp vatten, låter det stå och kallna för att diska senare. Visst jag kan förstå att det kan vara värt det, det kan vara värt obehaget att stoppa ner handen i kallt fettmättat vatten för att dra ur proppen. Det kan vara värt det för att lösa upp matresterna.

MEN vad är poängen med att kasta i diskborsten i det där äckelvattnet? Jodå, det finns de som gör så. Varför? Jag har frågat men får inget vettigt svar. Är det för att det är så fruktansvärt att diska så att det inte kan bli värre och att man därför kan kasta i diskborsten. Eller är det en markering om att det finns värre saker än att diska, att plocka upp en diskborste ur ljummet slemvatten till exempel?

Publicerades första gången: 2007-06-10 15:48:58

Kommer hem från en tågresa. Som vanligt är det krångligt med platserna. Varför, varför, varför ska det vara så svårt? Det kostar ju inte särskilt mycket att boka en platsbiljett och dessutom är det ju rätt enkelt att bara sätta sig på den plats man bokat (ett tips: det ska vara samma nummer på vagnen och på platsen som de siffror som står på din biljett).

Det finns två sidor av den här frågan. Den ena är folks oförmåga att klara av systemet med platsbiljetter och den andra är järnvägsbolagens oförmåga att klara av systemet med platsbiljetter.

1. Folks oförmåga att klara av systemet med platsbiljetter
Det är snarare regel än undantag att det, när man kliver på järnvägsvagnen och letar sig fram till sin plats, sitter någon slashas på den plats man har fått sig anvisad. Då får man ta fram sin biljett och fråga om den som sitter där har platsbiljett. En vanlig sak som då händer är att denna person då reser sig och muttrar något om trångsynthet och typiskt svenskt. Ett annat vanligt scenario är att personen börjar yra om att den har platsbiljett någon annanstans i tåget eller i något annat tåg någon annan gång så att du kanske kan gå och sätta dig på en plats någon annanstans. Visst, ofta gör jag då det och kraschar på så sätt hela systemet med platsbiljetter.

2. Järnvägsbolagens oförmåga att klara systemet med platsbiljetter
Det kan hända att det inte sitter någon slashas som ber dig ta någon annan plats någon annanstans (visst, jag var förutseende och bokade en plats med fönster, men visst jag sätter mig gärna borta i stökiga familjevagnen och tar hand om någon annans treåring istället för att jobba på tåget, det går så bra så). Men det här är oftast bara en teoretisk möjlighet eftersom du då kan slå dig i backen på att vagnen du bokat plats på har bytts ut, tagits ur drift eller bytt numrering av platserna.

Jag märker att det finns mycket mer jag skulle kunna skriva här om fäblessen för det så kallade kontinentala. Om hur irriterande det är när medresenärerna inte bara kan låta mig vara i fred eller hur jag ibland blir frestad att skaffa bil. Men det får bli en annan gång.

Publicerades första gången: 2007-04-29 17:17:42

Febertermometer hör hemma i barnfamiljer och på sjukhus. I synnerhet på sjukhus, men vad gör febertermometrar hemma hos vuxna människor? Vad är poängen? Du känner dig sjuk och hängig, du mäter din kroppstemperatur, men vad ska du sedan göra av den informationen? Som jag ser det finns det två möjliga utfall.

1. Det visar sig att du har feber
2. Det visar sig att du inte har feber

I det första fallet så får du din krasslighet bekräftad. I det andra fallet visar det sig att du är frisk, eller vad då? Du känner dig sjuk och hängig, men du har inte feber. Vad ska du göra då? Gå till jobbet ändå?

Texten publicerade första gången: 2007-04-26 15:43:40