Publicerat

Det finns ingen LP-spelare

Tre fakta om 1980-talet jag vill föra till protokollet för att undvika förvirring bland framtidens historiker:

1. VHS var ett videoformat, det fanns andra, Video 2000 och Betamax till exempel men VHS vann videokriget. Det var ingen som refererade till video som VHS, vi sa ”video” helt enkelt, ”har ni video” (som i videobandspelare), ”ska vi hyra en video?” (som i videofilm). Att kalla videon för VHS hörde jag första gången när jag kom till Kanada 1996.

2. Ingen sa ”LP-spelare” på 1980-talet. Det hette ”skivspelare” och senare ”vinylspelare”. ”LP” står för ”long play” och betyder skiva med flera låtar på, även kallat ”album”. En skivspelare (det som idag verkar kallas ”LP-spelare”) kan spela singlar, maxisinglar, EP och ibland även stenkakor.

3. 1984 hade Nena ingen hit med ”99 red balloons” i Sverige. Den var etta i Storbritannien men i Sverige toppade ”99 Luftballons”, alltså den tyska originalversionen. Själv fattade jag inte att det fanns en engelsk version förrän i början av nittiotalet då jag köpte en brittisk samlingsskiva med hits från 1980-talet.

https://www.youtube.com/watch?v=La4Dcd1aUcE

Bonus: Om du tror att du hör Carola Häggkvist på engelska ska du inte försöka berätta det för alla dina utländska vänner. Det är antagligen Toni Basil du lyssnar till.

Publicerat

En McLudlum tack

<a href=”http://anaulin.org/”>Ana Ulin</a> skriver om <a href=”http://anaulin.org/wordpress/archives/2007/08/01/the-mcdonaldization-of-literature/trackback/”>The McDonaldization of literature</a>, hur författares namn används för att ge ut andras texter. Författarens skrivande och namnet som varumärke behöver inte hänga ihop.

Ana liknar det vid ett mål mat på McDonald’s:

  • böckerna har en känd form som gör dem till ett bekvämt val
  • trots att de använder samma ’recept’ så varierar kvaliteten som antagligen inte heller ligger särskilt högt i snitt
  • en ensidig diet som bara består av den här typen av böcker kommer att skada din hälsa

Rolig jämförelse men rätt elitistisk.

Så oväntat är det väl inte, både Elvis Presley, Bob Marley och Tupac Shakur har släppt skivor långt efter sin död.

I Sverige har vi myriaders Beck-filmer där Sjöwall/Wahlöös inarbetade varumärke urvattnas till oigenkännlighet. Tar man den filmserien i beaktande så är det klart att de tre ovanstående punkterna känns relevanta.

Publicerades första gången: 2007-08-01 19:23:46

Publicerat

Blade Runner 3

Det finns säkert många budskap och ett enormt djup i filmen Blade Runner, det jag minns tydligast är dock repliken ”ignorance is bliss”. Den är tydligen inte helt unik för filmen men det förminskar inte dess sanningshalt av rent bibliska dimensioner. Tänk på hur Adam och Evas lycka i mångt och mycket bygger på att de svävar i okunskap.

Ignorance is bliss. Det är helt enkelt skönare att inte veta hur bananerna har odlats, det är bättre att inte tänka på hur skorna kan vara så billiga och det är bekvämast för chefen att inte fundera på vilka konsekvenser de galna besluten får.

Det finns dem som upphöjt detta med ingorance is bliss till något av en konstart. De verkar i många fall så härligt ovetande om vad som pågår runt omkring dem. Världen förminskas till en fond som passar bra när ”världsmästerskap” ska arrangeras eller när ”världens första” eller ”världens största” ska koras.

För koras ska det tydligen. Vare sig det gäller surfing, smileys eller mountainbike så kan du hoppa upp och sätta dig på att det förr eller senare dyker upp någon, ofta en amerikan, som hävdar att han eller hon var först i världen med denna företeelse. Att flera personer på olika ställen i världen kommit på samma idé, tänkt samma tanke, gjort samma sak ungefär samtidigt verkar vara helt otänkbart. Särskilt för en amerikan. Det kan vi kanske inte klandra amerikanerna för, däremot går det att ifrågasätta media som glatt rapporterar att de hittat den förste surfaren, smileyanvändaren eller skogscyklisten när vi sitter här hemma och funderar på om inte någon bosatt vid havet någon gång under årtusendena har lekt på vågorna eller om inte någon, någon gång tidigare kan ha lattjat med teckensnitten eller om inte någon, någon gång har tagit en sväng i skogen med sin cykel (minns själv hur vi cyklade i skogen på sjuttiotalet, helt ovetande om vad Marin county var för något).

Ignorance is bliss

Publicerat

Blade Runner 2

Jag missade Blade Runner. Kanske kan jag skylla på åldern eftersom jag bara var elva år när den kom.

I början av nittiotalet gjorde jag ett försök att se Blade Runner. Det var någon slags science fiction-festival. När jag bänkade mig i salongen kunde jag konstatera att intresset för filmen kanske inte var så överväldigande i alla fall. Jag var nämligen ensam och några minuter före det att filmen skulle starta så annonserades det i biografens högtalare att filmen tyvärr måste ställas in på grund av ”tekniska problem”. Jag misstänker att de tekniska problemen i det här fallet betydde alldeles för få betalande.

Såg filmen för första gången 1996, då ”Director’s cut” och visst hade den åldrats med viss värdighet. Skrev en analys av filmen utifrån ett skruvat postmodernistiskt perspektiv och antagligen är det min mest lästa text på webben (om man inte räknar sådant jag gjort i jobbet förstås).

Tillägg:
Eftersom en del stackare hamnar här efter en sökning på analys av filmen så har jag översatt och lagt upp min här.

Publicerat

Lurigt vax

Att offentligt krama ur snor ur näsan och sedan förvara detta i en tyg- eller papperstuss i fickan är ju socialt accepterat. Men hur är det egentligen med andra substanser som pillras ur kroppen?

Jag har redan på åttiotalet haft min period med lurar av bygelmodell, efter ett tag stod det klart att dessa var opraktiska (eftersom de lägg kunde gå sönder) och töntiga (av okänd anledning). När jag i och med musikspelarens intåg i telefonen återigen började lyssna på portabel musik så var proppar ett självklart val. Men det finns en fråga som växer och skaver. Öronvaxet. Det fastnar öronvax på propparna och inför så gott som varje lyssning måste jag ta ett djupt andetag och så smått stålsätta mig innan jag trycker in dem i öronen.

Nu är frågan om vax på hörlurspropparna är
a) Ett vanligt problem, b) Något som är socialt accepterat och framförallt c) Hur man blir av med eller ännu hellre ser till att det inte kommer något vax alls på propparna.

Kanske är topsanvändning svaret på den sista frågan vilket gör att de första två frågorna faller.

Publicerades första gången: 2007-07-29 13:06:22

Publicerat

Jakten på den heliga gralen och en pizza i Sundbyberg

Jag hade inte förstått hur svårt det var att hitta en pizzeria i Sundbyberg. Jag menar … Liten svensk ort, pizza … Kom igen det hör ju ihop. Jag gick runt i drygt fyrtio minuter drömmande om en inbakad eller kanske en enkel Bussola. Passerade sushi-ställen, grill-barer, ett antal mer eller mindre fashionabla lunchhak.

Vidare och vidare vandrade ut ifrån de centrala delarna, mer och mer tröstlöst. Passerade inte mindre än fyra indiska och till och med en persisk restaurang innan jag med mina sista krafter släpade mig in på det jag trodde var en hägring, ett grekiskt ställe som lite pliktskyldigt skyltade med pizza.

Väl inne så drabbades jag av den hungriges obeslutsamhet och beställde en Souvlaki. Det var definitivt inte pizza, men gott.

Kan man dra några slutsatser av detta?

* Att det finns en pizzalucka att fylla i Sundbyberg?

* Att det är helt ute med pizza och att jag blivit så gammal så jag inte förstått det (ja, försök hitta ett ställe som säljer grisfötter eller lungmos i dagens läge)?

* Att jag letade på helt fel ställen och att det egentligen kryllar av pizzerior i Sundbyberg (kanske heter de La Roma eller Amore också).

Hörde på radion i samband med pizzaletandet att Erlend Loe har kommit ut med en bok om en kantor som hittat hemliga koder i Shakesperes texter och naturligtvis leder koderna fram till en skatt och naturligtvis är det både frimurare och tempelriddare inblandade.

Så långt skåpmat. Det udda är att Erlend Loe är helt seriös. Det finns faktiskt en kantor som hittat koderna och kommit till Erlend och bett honom skriva en bok.

Visst. För somliga kan ju det här verka fullkomligt logiskt, men för mig väcker det på samma sätt som det pizzeriafria Sundbyberg en del frågor. Till exempel:

* Varför åkte inte den norske kantorn och grävde upp skatten? Han kunde ju frågat Erlend om han ville följa med om han behövde hjälp att gräva. Behövde de ännu mer pengar sedan de hittat skatten så kunde de ju skrivit boken då.

* Koderna i Shakesperes böcker ska bilda en karta som sedan ska peka ut stället för skatten som kan vara av stort religiöst värde påstås det (oj, oj, kan det möjligen vara gralen). Men om det är en grej man till gömma riktigt väl, varför göra sig besväret att koda en karta? Vem skulle avkoda den 400 år senare? En norsk kantor? Varför? Till saken hör att kantorn vet vart skatten ligger, ungefär. På en kanadensisk ö. Men där har tyvärr inga skatter hittats ännu (det här förklarar ju till viss del den första frågan).

* Alltså, de här frimurarjepparna, hur har de det med internkommunikationen egentligen? Efter ett tag kryper det ju fram att den norske kantorn själv är frimurare. Jodå. Kantorn är alltså med i gänget som ska hålla skatten hemlig och vad gör han när han klurat ut hur koderna ska läsas och vart skatten ligger gömd? Går har till orderns stormästare och berättar? Nej, han går till en välkänd författare och ber honom skriva en bok. Märkligt.

Publicerades första gången: 2007-06-19 18:23:09

Publicerat

SVT, molestor of the Svenska språket

Jaha, så ska det visas pubertetsfnissigt humorprogram i SVT och en av de briljanta idéerna för detta program var att i en pseudoterrorattack spruta ner statsministern med vatten. Kul? (Hö, grabbar, vi ba spruta vatten på han Renfält), nej. Programmet ska tydligen heta ”Ballar av stål” och det kan ju vara hur det vill med den saken, kanske menar de metallsnoppar. Jag vill ändå ta det här tillfället i akt för att upplysa Sveriges översättarskrå om vissa grundläggande anatomiska förutsättningar.

Det här med balle och ballar. Alla som någon gång har varit i ett omklädningsrum för grabbar i åldern 13-17 år vet att det i rummet finns flera ballar och att varje pojke har en balle var. EN (1) balle (singular). Visst, det vanliga är att dessa pojkar även har två pungkulor och det är här översättarnas okunskap slår till.

På engelska kan man säga ”balls” och menar då pungkulorna (jfr. Accepts slagdänga ”Balls to the wall” från 1984 som målande beskriver vad som väntar den som är stygg). Engelska har överhuvudtaget ett mer genitalt orienterat ordförråd än svenskan och detta ger förstås översättare av anglosaxiskt producerad film vissa utmaningar. Till exempel förekommer pungkulor mer ofta som uttryck i engelsk och amerikansk film än de gör i svensk dito. Det kan vara uttryck som ”got to have balls, man” (du måste vara lite modig, kompis), ”I’ll crusch your balls” (du kommer att få däng) eller ”I don’t think you have the balls” (du vågar aldrig). I alla dessa fall handlar det om pungkulor, men i många översättningar står det ”ballarna” (plural) vilket åtminstone hos mig ger en märklig bild av någon form av juver vilket väl inte var meningen?

Publicerad första gången: 2007-05-24 09:11:44

Publicerat

Blande Runner, en kort analys

Ursprungligen skrivet 1997-03-17 som inlämningsuppgift i den fantastiskt roliga kursen ”Communication and social change”. Översatt från engelska till svenska.

En kortfattad analys av filmen

Blade Runner

10:th Anniversary video release. Regiserad av Ridley Scott (1982)

i termer av modernt och postmodernt

Huvudsakligen av den anledningen att denna text har en begränsat omfång så är den skriven utifrån antagandet att läsaren är bekant med filmen. Eftersom kvantitet har belönats framför kvalitet (djup) tidigare så har jag försökt att inte vara alltför djupgående (mer yta).

Staden, miljön

Det är Los Angeles år 2019, en rätt nära framtid. Det är en stad som inte längre fungerar (i en modern mening), infrastrukturen har kollapsat. Det verkar inte finnas några kommunala system. Det är en stad utan styrning, en organisk stad som växer av sig själv, ingen eller inget kan kontrollera den. Det är en postmodern stad.

Arkitekturen representerar olika tider och platser i ren och blandad form samt som ren fantasi. Det är kallt, regnigt och mörkt. Vi förstår de kommersiella krafternas styrka utifrån den centrala roll som skyltar och annonser på olika språk spelar som bakgrund för handlingen.

När vi följer Deckard genom filmen så fladdrar olika tidsepoker, livsstilar, ideologier och kulturer förbi. Dessa existerar parallellt med varandra. Det är en resa i tid och rum och du vet aldrig vad som kommer att dyka upp härnäst men inget förvånar Deckard när han rör sig genom de asiatiska, arabiska och indiska delarna. Plötsligt dansar en Hare Chrisna-grupp förbi, Deckard besöker en bar och vi befinner oss i en version av amerikanskt 1920-1930-tal, i en scen används en bil från 1950-talet på samma gata som futuristiska glidfarkoster. Ännu ett exempel på de många miljöerna är ”the eye maker’s” verkstad där jag får en medeltida, alkemistisk känsla.

Filmen är full av detta och det passerar utan kommentarer som om det är vad alla förväntar sig ändå eller så är förväntningar inte längre giltiga i 2019-talets Los Angeles. Väldigt postmodernt.

Språk

Deckard själv pekar faktiskt ut användandet av ”doublespeak” (även om han inte använder det begreppet). Detta har kommenterats flera gånger i kurslitteraturen, exempelvis i Meyrowitz, s. 321 och Postman (kapitel 8) som påpekar vikten av språket som en osynlig teknologi (som även Orwell insåg redan 1948).

Exempel på ”doublespeak” i filmen är: Blade Runner = Mördare, Replicant = Robot/Android, Retierement = dödandet av en replicant, Skin Jobs = nedsättande term för replicanter. ”Doublespeak” används för att omdefiniera situationen, precis som det används i dag och precis som det antagligen kommer att användas i framtidens samhälle.

En annan intressant sak är ”City Speak” som enligt Deckard är en blandning av tyska, japanska och spanska. En tolkning av detta kan vara att språken representerar upplevda hot mot det amerikanska samhället. Tyska ger också associationer till nazismens totalitära samhälle som ett hot mot den amerikanska medborgarens heliga frihet. Japanska (ännu en fiende från andra världskriget) som en symbol för en stark ekonomi som hotat marknader där USA traditionellt varit dominerande, såsom bilar och teknologi. Spanska som representant för kolonisatörerna från 1500-talet men ännu mer som invandrare från Syd- och Centralamerika.

”City Speak” blir en postmodern symbol, det traditionellt engelskspråkiga samhället inträngt i ett hörn där det inte längre kan dominera utan ersätts av en blandning av kulturer och krafter.

En lek med roller

När Roy (replicant) möter sin skapare (människa) så kysser han honom. I en tolkning skulle detta kunna ses som en lek med genusroller där kärlek uttrycks mellan personer av samma kön.

Det kan sägas att replicanterna delvis är mer mänskliga än människorna (hyperreal). Replicanterna visar känslor som ilska och hämdbegär och ofta är deras känslor uttryckta starkare än människornas känslor. Tyrell är helt rationell och Deckard är mycket cynisk. Deckard upprätthåller ett förhållande med Rachel som en koppling mellan det mänskliga och replicanterna.

När replicanten Leon gör ett test som ska visa om han är människa eller inte så är det slående hur modernt testet är utformat med sina fördefinierade frågor och hur mänskligt oförutsägbart replicanterna agerar.

Rollfigurerna rör sig hela tiden runt gränsen mellan människa och maskin, en rörelse som ställer frågorna: vad är mänskligt och vad är det som gör oss mänskliga?

I ett försök att förbättra (modernt) replicanterna och göra dem mer mänskliga så ger Tyrell dem inplanterade minnen. Detta fick mig att tänka på vår roll i det postmoderna samhället och vart vi står på gränsen mellan människa och maskin. Erfarenheter som vi får från TV och andra medier kan jämföras med de inplanterade minnena. Om jag ser en dokumentär om Irland och får lära mig hur de firar S:t Patrick’s day, vad är då den kunskapen jämfört med händelser jag fysiskt deltagit i?

All denna lek med roller måste ses som postmodern.

Religiösa metaforer

Att se religiösa metaforer är antagligen som allt annat, en fråga om hur du ser på saken.

Tyrell gestaltas på ett modernt sätt. Han är Gud, den vite mannen som ensam har makten över liv och död. Vi ser honom i en pyramid, som en kejsare eller farao (andlig och politisk ledare). Vi kan också se Tyrell som Gud, skaparen ”[t]he more life-like his marionettes can be made to seem, the more ’god like’ he becomes” (Carter 1974:23, från Hutcheon). Kyssen Roy ger Tyrell kan tolkas som den Jesus fick av Judas – kärlek som leder till död.

Om Tyrell är Gud, replicanterna hans skapelse, eller hans barn, så blir Roy Jesus. Roy blir en mycket postmodern Jesus med både gott och ont. Mycket ont, men till sist bestämmer sig Roy symboliskt för att offra sitt liv för Deckard vilket ju är trevligt. Två väldigt tydliga religiösa symboler är spiken som Roy trycker genom sin hand (korsfästelse) och duvan som lyfter från Roys bröst när han dör (a själ (en maskin med en själ?)).

I allmänhet

Det sägs ofta att science fiction speglar sin samtid. Blade Runner släpptes 1982. Jag är inte säker på hur detta syns i filmen men den framtid som avbildas är helt klart dystopisk. Det är mörkt genom hela filmen med undantag för slutet då Deckard lämnar stan för landet, ett slut som lades till eftersom producenterna inte trodde filmen skulle sälja med det mer mörka som fanns i en tidigare version. Detta är intressant i sig självt, kommersiella krafter är starkare än konstnärlig frihet och kanske är det ett uttryck för den amerikanska drömmen. Hjälten måste få sin belöning till slut, hårt arbete måste löna sig, åtminstone på film.

Filmens format är inte helt postmodernt, mera modernt. Det är en rakt berättad historia, takten är hyfsat långsam. Hela idén att analysera filmen skulle kunna betraktas som modern. Vore vi helt postmoderna så skulle vi antagligen bara snabbspola oss igenom de tråkiga delarna för att se vad vi kände efteråt.

Denna text postades första gången på svenska: 2007-09-11 16:37:07