Vi som är tuffast får inte prata med någon

Nätverksträff med Sveriges informationsförening, en jättetuff invalsförening för informatörer. Jag tror jag ska sluta med så kallade nätverk. Vad ger det egentligen? Vi klär upp oss, vi sträcker på oss, vi vill låta de andra förstå vilka fantastiska positioner vi har. I dag fick vi lyssna på två konsulter som höll i ett mentorsprogram för informationsföreningen, 38000 kronor plus moms ska de ha för kalaset. Glöm det. På de platser jag varit tidigare så är det väl cirka åtta gånger den årliga utbildningsbudgeten.

Nåja, det är säker bra och det är klart att de ska ha betalt för att hålla en utbildning. Jag har ändå en bild av att det finns massor med ensamma informatörer där ute. Vi som inte sitter på en informationsavdelning, vi som får sköta allt från strategiskt till operativt, vi som själva gör alla delar av kommunikationsprocessen, vi som dagligen trollar med knäna utan att köpa in konsulttjänster till höger och vänster. Vart finns forumet för oss som bara vill prata kommunikation? Vi som bara vill utvecklas och inte brösta upp oss.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Kanske är det bara mindervärdighetskomplex och dåligt självförtroende. Eller så går det att ta träffarna vidare och verkligen prata med varandra om gemensamma upplevelser. En träff för oss ensaminformatörer kanske.

I dag har jag också fått klart för mig att jag ska betala drygt elva tusen kronor i skatt. Det är mer pengar än jag fått ut någon månad det här året. Outgrundliga äro skatteberäkningarnas vägnar.

För övrigt så har M fått jobb. Stort jättegrattis!

Publicerades första gången: 2007-04-26 20:02:20

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *