Är det verkligen så ont om snälla hundar?

Bergsjön år ett: Unga män med rakade huvuden, kamphund med nithalsband.

Bergsjön år två: Unga männens mammor eller flickvänner med blonderat hår, unga männens kamphund med nithalsband. Tydligen var det inte så roligt att ha hund som det verkade. Hunden var tydligen ett djur med behov och inte bara en tuff accessoar.

I dagarna kommer ett lagförslag om att polisen ska få rätt att ta en hund ifrån sin ägare i förebyggande syfte.

Det tycker jag är bra. Jag har överhuvudtaget inte förstått poängen med kamphundar. Jag vet att ägarna till kamphundar oftast hävdar att de är ”jättegulliga” och ”världens snällaste”. Men var det verkligen därför ni skaffade den sortens hund? Det var inte för att det var lite tufft med en lite skräckinjagande hund? Det var inte för att det kändes lite tryggare med en slagskämpe vid din sida? Det var inte för att du faschinerades av kraften som finns i hunden?

Jag tror inte på det.

En hund som accessoar ger mig en besk eftersmak, på samma sätt som när Paris Hilton bär något råttliknande med tofs i sin väska är det tveksamt med en skarptandad muskelhög som skriker ”respektera mig för jag kan bita dig”. Då är det inte en hund du är ute efter, det är en identitet.

Ville du ha en ”gullig hund”, var det en ”snäll hund” du var ute efter? Upplysning: Det finns andra raser! Pudel till exempel, de är snälla och gulliga.

Publicerades första gången: 2007-06-13 10:23:13

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *