Publicerat

Boka plats

Kommer hem från en tågresa. Som vanligt är det krångligt med platserna. Varför, varför, varför ska det vara så svårt? Det kostar ju inte särskilt mycket att boka en platsbiljett och dessutom är det ju rätt enkelt att bara sätta sig på den plats man bokat (ett tips: det ska vara samma nummer på vagnen och på platsen som de siffror som står på din biljett).

Det finns två sidor av den här frågan. Den ena är folks oförmåga att klara av systemet med platsbiljetter och den andra är järnvägsbolagens oförmåga att klara av systemet med platsbiljetter.

1. Folks oförmåga att klara av systemet med platsbiljetter
Det är snarare regel än undantag att det, när man kliver på järnvägsvagnen och letar sig fram till sin plats, sitter någon slashas på den plats man har fått sig anvisad. Då får man ta fram sin biljett och fråga om den som sitter där har platsbiljett. En vanlig sak som då händer är att denna person då reser sig och muttrar något om trångsynthet och typiskt svenskt. Ett annat vanligt scenario är att personen börjar yra om att den har platsbiljett någon annanstans i tåget eller i något annat tåg någon annan gång så att du kanske kan gå och sätta dig på en plats någon annanstans. Visst, ofta gör jag då det och kraschar på så sätt hela systemet med platsbiljetter.

2. Järnvägsbolagens oförmåga att klara systemet med platsbiljetter
Det kan hända att det inte sitter någon slashas som ber dig ta någon annan plats någon annanstans (visst, jag var förutseende och bokade en plats med fönster, men visst jag sätter mig gärna borta i stökiga familjevagnen och tar hand om någon annans treåring istället för att jobba på tåget, det går så bra så). Men det här är oftast bara en teoretisk möjlighet eftersom du då kan slå dig i backen på att vagnen du bokat plats på har bytts ut, tagits ur drift eller bytt numrering av platserna.

Jag märker att det finns mycket mer jag skulle kunna skriva här om fäblessen för det så kallade kontinentala. Om hur irriterande det är när medresenärerna inte bara kan låta mig vara i fred eller hur jag ibland blir frestad att skaffa bil. Men det får bli en annan gång.

Publicerades första gången: 2007-04-29 17:17:42

Publicerat

Vi som är tuffast får inte prata med någon

Nätverksträff med Sveriges informationsförening, en jättetuff invalsförening för informatörer. Jag tror jag ska sluta med så kallade nätverk. Vad ger det egentligen? Vi klär upp oss, vi sträcker på oss, vi vill låta de andra förstå vilka fantastiska positioner vi har. I dag fick vi lyssna på två konsulter som höll i ett mentorsprogram för informationsföreningen, 38000 kronor plus moms ska de ha för kalaset. Glöm det. På de platser jag varit tidigare så är det väl cirka åtta gånger den årliga utbildningsbudgeten.

Nåja, det är säker bra och det är klart att de ska ha betalt för att hålla en utbildning. Jag har ändå en bild av att det finns massor med ensamma informatörer där ute. Vi som inte sitter på en informationsavdelning, vi som får sköta allt från strategiskt till operativt, vi som själva gör alla delar av kommunikationsprocessen, vi som dagligen trollar med knäna utan att köpa in konsulttjänster till höger och vänster. Vart finns forumet för oss som bara vill prata kommunikation? Vi som bara vill utvecklas och inte brösta upp oss.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Kanske är det bara mindervärdighetskomplex och dåligt självförtroende. Eller så går det att ta träffarna vidare och verkligen prata med varandra om gemensamma upplevelser. En träff för oss ensaminformatörer kanske.

I dag har jag också fått klart för mig att jag ska betala drygt elva tusen kronor i skatt. Det är mer pengar än jag fått ut någon månad det här året. Outgrundliga äro skatteberäkningarnas vägnar.

För övrigt så har M fått jobb. Stort jättegrattis!

Publicerades första gången: 2007-04-26 20:02:20

Publicerat

Begreppsförvirring

På förekommen anledning känner jag att det är dags för lite folkbildning. En kamp mot den historielöshet som sprider ut sig. Det handlar om vinylnomenklaturen. Historielöshet är en sak och det kan förlåtas men historieförvanskning, där går gränsen och därför ser jag mig nödgad att rycka in och reda ut. För det allra första: Det finns inget som heter LP-singel. Däremot finns det:

Vinyl
Materialet skivorna är gjorda av. Oftast svart och runt men kan tillverkas i olika former och färger.

Vinylskiva
Samlingsnamn på lagringsmedium för musik. Finns företrädelsevis i två hastigheter, 33⅓ varv och 45 varv per minut (rpm=revs per minute). Förekommer också i 78-varvshastigheter men då oftare i bakelit, så kallad ”stenkaka”. Stenkakorna gjordes i 10″ (tio tum) men de vanligaste storlekarna på aningen modernare skivor är annars 7″ som är närmare 18 centimeter och 12″ som är drygt 30 centimeter. Oroa dig inte för mycket för det där med 33⅓ eller 45 varv, det står på etiketten på skivan vilken hastighet som den ska spelas på.

LP, album
LP står för Long Play och betyder att det är en 12″-skiva med flera låtar på, cirka 45 minuter på varje sida.

Innerkonvolut
För att skydda vinylskivan från repor så finns det ibland ett stort kuvert i själva skivfodralet där skivan ligger. Ibland av papper, ibland av prasslig plast och är det riktigt lyxigt så är det tryck på innerkonvolutet också.

EP
EP står för Extended Play och är en slags hybrid mellan singeln och LP-skivan. Den innehåller vanligtvis fyra låtar (två på varje sida) och, vågar jag påstå, oftast i 45-varvsutförande även om 33⅓ även förekommer.

Singel
Låtar som artisten eller rättare sagt skivbolaget tror ska sälja extra bra pressas upp som singel. Singeln är en sjutumsskiva med två låtar (en på varje sida).

A-sida, B-sida
De allra flesta har en A-sida och en B-sida. Detta ska ge en vink om vilken ordning den som gjort skivan tänker sig att du ska spela dem i. När det gäller LP-skivor har detta mindre betydelse men när det gäller singlar så är det helt avgörande. A-sidan är själva singelspåret medan B-sidan är utfyllnad (i de allra flesta fall).

Dubbel A-sida
Ibland händer det att artist eller skivbolag försöker släppa en singel med dubbla A-sidor. Oftast beror det väl på att det var svårt att berätta för artisten att vissa låtar är bättre än andra.

Maxisingel
Kärt barn har många namn, till exempel maxi, tolvtumssingel eller tolva. Maxisingeln är en 12″ skiva med bara en eller ett par låtar på. Ofta snurrar den på 45 varv och den som köper en maxi väntar sig i allmänhet att den ska bjuda på minst en remix av låten (en maxiversion). Remixen är oftast en förlängd version av låten, gärna med lite extra tung bas och helst med långt intro samt någon brygga som gör det lättare för en discjockey att mixa in och ut till nästa låt. I sällsynta fall pressas den vanliga singeln på maxi för att riktiga audiofiler ska få sitt lystmäte (ljudet blir nämligen bättre på det sättet). Maxisingeln är mest en företeelse för den nördigare och inget som den normala skivköparen behöver bry sig så mycket om.

Publicerades första gången: 2007-07-24 16:25:43

Publicerat

Leka doktor

Febertermometer hör hemma i barnfamiljer och på sjukhus. I synnerhet på sjukhus, men vad gör febertermometrar hemma hos vuxna människor? Vad är poängen? Du känner dig sjuk och hängig, du mäter din kroppstemperatur, men vad ska du sedan göra av den informationen? Som jag ser det finns det två möjliga utfall.

  1. Det visar sig att du har feber
  2. Det visar sig att du inte har feber

I det första fallet så får du din krasslighet bekräftad. I det andra fallet visar det sig att du är frisk, eller vad då? Du känner dig sjuk och hängig, men du har inte feber. Vad ska du göra då? Gå till jobbet ändå?

Texten publicerade första gången: 2007-04-26 15:43:40

Publicerat

Skriva på nätet, 00-talets garageband?

Har ni spelat i band någon gång? Funderat på det? Sett filmen ”The Committments” eller ”High Fidelity”? Då vet ni vad det svåraste med att starta ett band är. Är det:

  • Att lära sig spela ett instrument?
  • Att skriva originell och bra musik?
  • Att hålla ihop en grupp människor trots ibland olika idéer om vart man vill komma med sin musik?
  • Att få den uppmärksamhet man förtjänar?

Nej, nej, nej och nej. Det allra svåraste. Det som tar mest energi och tankekraft är namnet. Vad ska bandet heta. Det måste ju vara något som ni kan leva med i alla år framöver. Något unikt, något internationellt gångbart (hybris? jovars), något som fungerar på webben. Det får dessutom gärna börja på någon bokstav som gör att det sticker ut, kommer först eller sist i en lista (A, Z eller Ö ligger alltså bra till). Det får gärna vara något klatschigt också … något finurligt, betyda något på latin, vara någon figur ur grekisk mytologi eller någon bortglömd Tolkien-karaktär. När alla dess kriterier är uppfyllda så ska namnet vara unikt också. Man vill ju gärna vara översta resultatet i Google-sökningen.

Vad är då svårast när det gäller att starta ett företag?

  • Att ge upp tryggheten i en fast anställning?
  • Att ta risken att sätta sig i skuld?
  • Att lära sig alla regler och bestämmelser?
  • Att hitta en affärsidé som håller?

Nej, nej, nej och nej. Det är förstås namnet. Det här med företag är som band eller barn. När väl en i bekantskapskretsen börjar så följer de andra efter. När jag startade mitt första företag så sa en bekant att det var som att starta band. Alla skulle ha ett eget företag, alla gick och funderade på vad det skulle heta.

Hur är det med bloggandet då? Vad är det en bloggare i spe går och tänker på?

  • Att ha något att skriva om
  • Att hitta tid att skriva
  • Att kunna hantera de verktyg som finns
  • Att få den uppmärksamhet den förtjänar

Nej, det är förstås namnet, namnet, namnet och namnet.

Texten publicerades första gången: 2007-04-25 08:50:46

Publicerat

Till dig som vet hur det ska vara

Växer man upp inåt landet och någon gång råkar påstå att det stormar när det blåser utomhus så får man sig snart en räpa om att man minsann inte har någon aning om vad en storm är. Stormbegreppet har inte bara en metrologisk definition, det har också en inofficiell geografisk begränsning. Det är mer eller mindre reserverat för dem som bor längs kusten. Nåde den inlänning som trampar på den ömma stormtån.

I längden blir det tröttsamt att alltid få sig en åthutning vid användandet av ett visst ord och i enlighet med en klassiska betingningens regler slutade jag helt enkelt. Jag säger aldrig att det är storm, möjligen blåser det mycket. Inte ens under orkanen Gudrun eller stormen Per vågade jag mig på något annat än att ”det blåser”.

Jag säger inte ”god morgon” heller. Det finns så gott som alltid någon morgonfascist som känner behov av att få påpeka när dennes väckarklocka ringde. ”När jag var uppe klockan halv tre, då var himlen alldeles molnfri.” Insomningstid spelar ingen roll, antal sovna timmar eller tupplurer under dagen har ingen betydelse och sammanlagd produktivitet är helt ovidkommande. Tävlingen gäller endast vem som var uppe tidigast på natten. Jag är inte med i tävlingen och det enklaste sättet att undvika utmaningen är att begränsa sitt språk genom att inte säga ”god morgon”.

Vad jag förstått så är också ordet ”blogg” i vissa kretsar begränsat på samma sätt. Det är de som varit med länge som bestämmer hur det får användas och vad som definierar bloggande. Det här är förstås inget unikt för bloggande, det gäller snowboard, musik och alfapet också. Det var bättre förr och somliga har svårt att hänga med och definiera sig själva när någonting blir mer allmänt känt (eller mainstream eller sellout som det heter inifrån).

Men till dig som haft internet hemma i tvåhundra år och bloggat sedan Eldkvarn brann vill jag säga, ta det lugnt. Se mig inte som ett hot om jag inte skriver precis som du vill, som formen kräver. Tänk så här istället, ju fler amatörer som ger sig in i leken, desto mer lysande blir din stjärna, du som vet hur man gör.

Hjälper inte det? Tänk inte på det här som en blogg i så fall. Jag kan försöka undvika det begreppet på samma sätt som jag undviker ”storm” och ”god morgon”. För om begreppet ”blogg” ska begränsa hur jag skriver så är det här ingen blogg. Kanske är det en journal, skrivövningar eller helt enkelt text som jag skriver när det faller mig in. Är det viktigt? Nej, inte enligt mig. Jag skriver hur jag vill och jag hamnar till och med gärna i essäfällan om det faller mig in. Någon storm är jag inte ute efter att skapa.

God morgon!

Denna text publicerades för första gången: 2007-04-24 08:17:15

Publicerat

Persongalleri

Jag – A, äldst. Född 1971, lever ett harmoniskt liv med tre barn och en sambo. Informatör och grafisk formgivare, numera med anställning och avregistrerad firma. Gillar att cykla. E-post: blogg(vid)skrymta(punkt)se

M – Sambo.

E – Tjej med affärssinne, född i november 1995.

S – Lättstött förhandlare, född i maj 2000.

L – Yngst, född i december 2006.

Om mig
Det finns de som hänger upp sig på att jag på den här sidan inte skriver vad jag heter. Den som verkligen vill kan med Internets hjälp ta reda på det ändå (e-post till exempel). Jag är lite osäker på vad de ska med mitt namn till och vilken annan information som kan tänkas vara mer eller mindre livsviktig för att kunna tillgodogöra innehållet på de här sidorna. Skostorlek kanske? 42 eller 43, varsågod! Längd? 176-177 centimeter … känns det bättre? Nåja, jag ska inte vara ogin och snål med fakta. Här kommer en kort meritlista:

  • Jag har rappat psalm 248 (trygga räkan) för bland andra Maranathas ledare Arne Imsen.
  • Jag har hånglat med en kvinna som gått på samma dagis som Pamela Anderson.
  • Jag har spelat saxofon i en grupp som haft en låt tre veckor på Radio Örebro Toppen.
  • Jag kan nå längst ut på min näsa med spetsen på min tunga.
  • Jag könskvoterades in på gymnasiet. Året innan var det mer än 70 % tjejer vilket gjorde att jag fick 0,3 i tillägg på mina betyg. Om jag förstått det rätt så är detta första och enda gången de provade könskvotering. Jag vet inte hur mycket jag hade med det att göra.
  • Jag har kört omkring i drygt sex månader med en vev i bakluckan till min vita gubbvolvo av modell 343. Veven behövdes för att resa ett tält som var lånat till en musikfestival. Tältet hörde till Maranatha och den som läser det här skulle kunna tro att jag är väldigt insnöad på Maranatha, men den där rappen och den där veven är nog det enda samröre jag har haft med Maranatha och det var absolut inte meningen att behålla veven så länge i bakluckan.

Denna text postades första gången: 2007-04-21 23:39:28

Publicerat

Blande Runner, en kort analys

Ursprungligen skrivet 1997-03-17 som inlämningsuppgift i den fantastiskt roliga kursen ”Communication and social change”. Översatt från engelska till svenska.

En kortfattad analys av filmen

Blade Runner

10:th Anniversary video release. Regiserad av Ridley Scott (1982)

i termer av modernt och postmodernt

Huvudsakligen av den anledningen att denna text har en begränsat omfång så är den skriven utifrån antagandet att läsaren är bekant med filmen. Eftersom kvantitet har belönats framför kvalitet (djup) tidigare så har jag försökt att inte vara alltför djupgående (mer yta).

Staden, miljön

Det är Los Angeles år 2019, en rätt nära framtid. Det är en stad som inte längre fungerar (i en modern mening), infrastrukturen har kollapsat. Det verkar inte finnas några kommunala system. Det är en stad utan styrning, en organisk stad som växer av sig själv, ingen eller inget kan kontrollera den. Det är en postmodern stad.

Arkitekturen representerar olika tider och platser i ren och blandad form samt som ren fantasi. Det är kallt, regnigt och mörkt. Vi förstår de kommersiella krafternas styrka utifrån den centrala roll som skyltar och annonser på olika språk spelar som bakgrund för handlingen.

När vi följer Deckard genom filmen så fladdrar olika tidsepoker, livsstilar, ideologier och kulturer förbi. Dessa existerar parallellt med varandra. Det är en resa i tid och rum och du vet aldrig vad som kommer att dyka upp härnäst men inget förvånar Deckard när han rör sig genom de asiatiska, arabiska och indiska delarna. Plötsligt dansar en Hare Chrisna-grupp förbi, Deckard besöker en bar och vi befinner oss i en version av amerikanskt 1920-1930-tal, i en scen används en bil från 1950-talet på samma gata som futuristiska glidfarkoster. Ännu ett exempel på de många miljöerna är ”the eye maker’s” verkstad där jag får en medeltida, alkemistisk känsla.

Filmen är full av detta och det passerar utan kommentarer som om det är vad alla förväntar sig ändå eller så är förväntningar inte längre giltiga i 2019-talets Los Angeles. Väldigt postmodernt.

Språk

Deckard själv pekar faktiskt ut användandet av ”doublespeak” (även om han inte använder det begreppet). Detta har kommenterats flera gånger i kurslitteraturen, exempelvis i Meyrowitz, s. 321 och Postman (kapitel 8) som påpekar vikten av språket som en osynlig teknologi (som även Orwell insåg redan 1948).

Exempel på ”doublespeak” i filmen är: Blade Runner = Mördare, Replicant = Robot/Android, Retierement = dödandet av en replicant, Skin Jobs = nedsättande term för replicanter. ”Doublespeak” används för att omdefiniera situationen, precis som det används i dag och precis som det antagligen kommer att användas i framtidens samhälle.

En annan intressant sak är ”City Speak” som enligt Deckard är en blandning av tyska, japanska och spanska. En tolkning av detta kan vara att språken representerar upplevda hot mot det amerikanska samhället. Tyska ger också associationer till nazismens totalitära samhälle som ett hot mot den amerikanska medborgarens heliga frihet. Japanska (ännu en fiende från andra världskriget) som en symbol för en stark ekonomi som hotat marknader där USA traditionellt varit dominerande, såsom bilar och teknologi. Spanska som representant för kolonisatörerna från 1500-talet men ännu mer som invandrare från Syd- och Centralamerika.

”City Speak” blir en postmodern symbol, det traditionellt engelskspråkiga samhället inträngt i ett hörn där det inte längre kan dominera utan ersätts av en blandning av kulturer och krafter.

En lek med roller

När Roy (replicant) möter sin skapare (människa) så kysser han honom. I en tolkning skulle detta kunna ses som en lek med genusroller där kärlek uttrycks mellan personer av samma kön.

Det kan sägas att replicanterna delvis är mer mänskliga än människorna (hyperreal). Replicanterna visar känslor som ilska och hämdbegär och ofta är deras känslor uttryckta starkare än människornas känslor. Tyrell är helt rationell och Deckard är mycket cynisk. Deckard upprätthåller ett förhållande med Rachel som en koppling mellan det mänskliga och replicanterna.

När replicanten Leon gör ett test som ska visa om han är människa eller inte så är det slående hur modernt testet är utformat med sina fördefinierade frågor och hur mänskligt oförutsägbart replicanterna agerar.

Rollfigurerna rör sig hela tiden runt gränsen mellan människa och maskin, en rörelse som ställer frågorna: vad är mänskligt och vad är det som gör oss mänskliga?

I ett försök att förbättra (modernt) replicanterna och göra dem mer mänskliga så ger Tyrell dem inplanterade minnen. Detta fick mig att tänka på vår roll i det postmoderna samhället och vart vi står på gränsen mellan människa och maskin. Erfarenheter som vi får från TV och andra medier kan jämföras med de inplanterade minnena. Om jag ser en dokumentär om Irland och får lära mig hur de firar S:t Patrick’s day, vad är då den kunskapen jämfört med händelser jag fysiskt deltagit i?

All denna lek med roller måste ses som postmodern.

Religiösa metaforer

Att se religiösa metaforer är antagligen som allt annat, en fråga om hur du ser på saken.

Tyrell gestaltas på ett modernt sätt. Han är Gud, den vite mannen som ensam har makten över liv och död. Vi ser honom i en pyramid, som en kejsare eller farao (andlig och politisk ledare). Vi kan också se Tyrell som Gud, skaparen ”[t]he more life-like his marionettes can be made to seem, the more ’god like’ he becomes” (Carter 1974:23, från Hutcheon). Kyssen Roy ger Tyrell kan tolkas som den Jesus fick av Judas – kärlek som leder till död.

Om Tyrell är Gud, replicanterna hans skapelse, eller hans barn, så blir Roy Jesus. Roy blir en mycket postmodern Jesus med både gott och ont. Mycket ont, men till sist bestämmer sig Roy symboliskt för att offra sitt liv för Deckard vilket ju är trevligt. Två väldigt tydliga religiösa symboler är spiken som Roy trycker genom sin hand (korsfästelse) och duvan som lyfter från Roys bröst när han dör (a själ (en maskin med en själ?)).

I allmänhet

Det sägs ofta att science fiction speglar sin samtid. Blade Runner släpptes 1982. Jag är inte säker på hur detta syns i filmen men den framtid som avbildas är helt klart dystopisk. Det är mörkt genom hela filmen med undantag för slutet då Deckard lämnar stan för landet, ett slut som lades till eftersom producenterna inte trodde filmen skulle sälja med det mer mörka som fanns i en tidigare version. Detta är intressant i sig självt, kommersiella krafter är starkare än konstnärlig frihet och kanske är det ett uttryck för den amerikanska drömmen. Hjälten måste få sin belöning till slut, hårt arbete måste löna sig, åtminstone på film.

Filmens format är inte helt postmodernt, mera modernt. Det är en rakt berättad historia, takten är hyfsat långsam. Hela idén att analysera filmen skulle kunna betraktas som modern. Vore vi helt postmoderna så skulle vi antagligen bara snabbspola oss igenom de tråkiga delarna för att se vad vi kände efteråt.

Denna text postades första gången på svenska: 2007-09-11 16:37:07

Publicerat

Varför Skrymta

Farmor hette egentligen Marta, men det ville hon inte kännas vid. Märta skulle hon kallas. Hon bodde med farfar i Långsele utanför Sollefteå fast det var bara en parentes för mig eftersom somrarna tillbringades på landet, i Nordsjö. Märta hade förstås en hel del kraftfulla ord och begrepp att svänga sig med, ett av dem var ”skrymta”. Som jag uppfattade saken så är skrymta någon form av oknytt, något väsen i naturen. Något som håller till i ljungen och tar man in ljungen (för att man tycker den är fin och vill ställa den i en vas) så tar man in skrymta och det går då rakt inte för sig. Det har något att göra med färgkombinationen också. Rött och grönt tillsammans är tydligen skrymta eller tilltalar skrymta särskilt mycket. Skrymta har fastnat i huvudet på mig, ordet har en viss schwung. Och så tänker jag på farmor Märta.

När jag skulle starta företag så var Skrymta en stark kandidat till namn ända tills det visade sig att skrymta inte alls betyder något gulligt litet troll utan snarare att ”förställa sig, dölja, hålla sig undan” ((http://runeberg.org/svetym/0842.html)). Inget vidare bra namn för ett företag som vill arbeta med kommunikation. Skrymta fick vila en stund alltså. Ända till nu.

I vilken grad jag kommer att förställa mig, dölja eller vad som hålls undan här återstår att se. Vart Skrymta tar vägen vet jag inte ännu, men du är välkommen att hänga med. Vi börjar här.

Detta postades första gången: 2007-04-21 09:42:11