Publicerat

Nu blir det slut på lättja, skörlevnad och allmänt moraliskt förfall

Det är inte utan att jag blir lite orolig. Nu ska Arbetsförmedlingen kunna tvinga dig att flytta för att ta ett jobb från första dagen du är arbetslös. Regeringen hänvisar till att det behövs högre rörlighet på arbetsmarknaden. Hur det går för individer och familjer kommenteras inte. Själv tolkar jag det som att det är den gamla vanliga uppfattningen om att arbetssökande (läs arbetsskygga!) egentligen har sig själva att skylla och att de ska tuktas, som ligger bakom. Nu ska de klämmas åt ordentligt så de skärper till sig och masar sig upp ur sängen för att göra rätt för sig och söka jobb!

I dag spelar det ingen större roll vilket perspektiv du antar, (att arbetssökande är slöa och ska bestraffas eller om man skriver om det till att vi behöver större rörlighet på arbetsmarknaden) vi har högkonjunktur och inte särskilt många kommer att drabbas. Historien visar dock att efter högkonjunktur kommer sämre tider och då kommer effekten av den nya given att slå hårdare.

Jag tar mig själv som exempel. Jag har långt över 200 högskolepoäng, en kandidatexamen och över tio års relevant erfarenhet av kvalificerat arbete som informatör. Nu är problemet att ”informatör” inte är någon direkt självklar titel. En sökning på Arbetsförmedlingens sida för jobbsökande på ordet ”informatör” ger förutom för mig relevanta träffar på informationschef eller informationsdirektör, även träffar som ”Utvecklande extrajobb som visningsvärd”, ”trafikinformatör” och ”telefonförsäljare”. Alltså jobb som jag enligt de nya reglerna kan tvingas söka. Jobb som i några fall har löner som ligger på hälften av vad jag skulle tjäna om jag gjorde det jag jobbade som vad jag menar med informatör. Jobb som inte på långa vägar utnyttjar min kompetens och erfarenhet (fast som kanske kräver annan kompetens och erfarenhet). Det tycker jag är slöseri.

Jag vet inte vad personerna i regeringen har för relation till sina familjer. Jag har sambo och tre barn och inte någon större lust att behöva lämna dem på grund av någon arbetsförmedlares okunskap och godtycke.

Debattartikel i Göteborgs-Posten.

Publicerades första gången: 2007-07-01 10:28:46

Publicerat

Jakten på den heliga gralen och en pizza i Sundbyberg

Jag hade inte förstått hur svårt det var att hitta en pizzeria i Sundbyberg. Jag menar … Liten svensk ort, pizza … Kom igen det hör ju ihop. Jag gick runt i drygt fyrtio minuter drömmande om en inbakad eller kanske en enkel Bussola. Passerade sushi-ställen, grill-barer, ett antal mer eller mindre fashionabla lunchhak.

Vidare och vidare vandrade ut ifrån de centrala delarna, mer och mer tröstlöst. Passerade inte mindre än fyra indiska och till och med en persisk restaurang innan jag med mina sista krafter släpade mig in på det jag trodde var en hägring, ett grekiskt ställe som lite pliktskyldigt skyltade med pizza.

Väl inne så drabbades jag av den hungriges obeslutsamhet och beställde en Souvlaki. Det var definitivt inte pizza, men gott.

Kan man dra några slutsatser av detta?

* Att det finns en pizzalucka att fylla i Sundbyberg?

* Att det är helt ute med pizza och att jag blivit så gammal så jag inte förstått det (ja, försök hitta ett ställe som säljer grisfötter eller lungmos i dagens läge)?

* Att jag letade på helt fel ställen och att det egentligen kryllar av pizzerior i Sundbyberg (kanske heter de La Roma eller Amore också).

Hörde på radion i samband med pizzaletandet att Erlend Loe har kommit ut med en bok om en kantor som hittat hemliga koder i Shakesperes texter och naturligtvis leder koderna fram till en skatt och naturligtvis är det både frimurare och tempelriddare inblandade.

Så långt skåpmat. Det udda är att Erlend Loe är helt seriös. Det finns faktiskt en kantor som hittat koderna och kommit till Erlend och bett honom skriva en bok.

Visst. För somliga kan ju det här verka fullkomligt logiskt, men för mig väcker det på samma sätt som det pizzeriafria Sundbyberg en del frågor. Till exempel:

* Varför åkte inte den norske kantorn och grävde upp skatten? Han kunde ju frågat Erlend om han ville följa med om han behövde hjälp att gräva. Behövde de ännu mer pengar sedan de hittat skatten så kunde de ju skrivit boken då.

* Koderna i Shakesperes böcker ska bilda en karta som sedan ska peka ut stället för skatten som kan vara av stort religiöst värde påstås det (oj, oj, kan det möjligen vara gralen). Men om det är en grej man till gömma riktigt väl, varför göra sig besväret att koda en karta? Vem skulle avkoda den 400 år senare? En norsk kantor? Varför? Till saken hör att kantorn vet vart skatten ligger, ungefär. På en kanadensisk ö. Men där har tyvärr inga skatter hittats ännu (det här förklarar ju till viss del den första frågan).

* Alltså, de här frimurarjepparna, hur har de det med internkommunikationen egentligen? Efter ett tag kryper det ju fram att den norske kantorn själv är frimurare. Jodå. Kantorn är alltså med i gänget som ska hålla skatten hemlig och vad gör han när han klurat ut hur koderna ska läsas och vart skatten ligger gömd? Går har till orderns stormästare och berättar? Nej, han går till en välkänd författare och ber honom skriva en bok. Märkligt.

Publicerades första gången: 2007-06-19 18:23:09

Publicerat

Är det verkligen så ont om snälla hundar?

Bergsjön år ett: Unga män med rakade huvuden, kamphund med nithalsband.

Bergsjön år två: Unga männens mammor eller flickvänner med blonderat hår, unga männens kamphund med nithalsband. Tydligen var det inte så roligt att ha hund som det verkade. Hunden var tydligen ett djur med behov och inte bara en tuff accessoar.

I dagarna kommer ett lagförslag om att polisen ska få rätt att ta en hund ifrån sin ägare i förebyggande syfte.

Det tycker jag är bra. Jag har överhuvudtaget inte förstått poängen med kamphundar. Jag vet att ägarna till kamphundar oftast hävdar att de är ”jättegulliga” och ”världens snällaste”. Men var det verkligen därför ni skaffade den sortens hund? Det var inte för att det var lite tufft med en lite skräckinjagande hund? Det var inte för att det kändes lite tryggare med en slagskämpe vid din sida? Det var inte för att du faschinerades av kraften som finns i hunden?

Jag tror inte på det.

En hund som accessoar ger mig en besk eftersmak, på samma sätt som när Paris Hilton bär något råttliknande med tofs i sin väska är det tveksamt med en skarptandad muskelhög som skriker ”respektera mig för jag kan bita dig”. Då är det inte en hund du är ute efter, det är en identitet.

Ville du ha en ”gullig hund”, var det en ”snäll hund” du var ute efter? Upplysning: Det finns andra raser! Pudel till exempel, de är snälla och gulliga.

Publicerades första gången: 2007-06-13 10:23:13

Publicerat

Släng inte diskborsten

Det finns ju de som påstår att de gillar att diska, men jag tror att de är hjärntvättade. Så finns det de som tappar upp vatten, låter det stå och kallna för att diska senare. Visst jag kan förstå att det kan vara värt det, det kan vara värt obehaget att stoppa ner handen i kallt fettmättat vatten för att dra ur proppen. Det kan vara värt det för att lösa upp matresterna.

MEN vad är poängen med att kasta i diskborsten i det där äckelvattnet? Jodå, det finns de som gör så. Varför? Jag har frågat men får inget vettigt svar. Är det för att det är så fruktansvärt att diska så att det inte kan bli värre och att man därför kan kasta i diskborsten. Eller är det en markering om att det finns värre saker än att diska, att plocka upp en diskborste ur ljummet slemvatten till exempel?

Publicerades första gången: 2007-06-10 15:48:58

Publicerat

Den grymma vardagen

”Det är nog ingen bra idé att jag tar den nya jackan i dag” säger S. När jag frågar henne varför så kommer det fram att de andra i klassen gärna slänger äppelskrottar på nya jackor. Det hände tydligen förra gången. Man vill bara rätta till allting, man vill inte att barn ska behöva utsättas för äppelskrottsterror. Kan inte S bara få gå till sin skola och vara glad för sin nya jacka? Men allt stressas förstås förbi i den inrutade morgonen. Iväg till jobbet, iväg till ovissheten i skolan. En sorg i hjärtat, en mental notering om att ta tag i situationen, en rädsla för att det ska vara mer än en engångshändelse. Skuld och oro, det som driver föräldraskapet.

Publicerad första gången: 2007-05-24 07:17:56

Publicerat

SVT, molestor of the Svenska språket

Jaha, så ska det visas pubertetsfnissigt humorprogram i SVT och en av de briljanta idéerna för detta program var att i en pseudoterrorattack spruta ner statsministern med vatten. Kul? (Hö, grabbar, vi ba spruta vatten på han Renfält), nej. Programmet ska tydligen heta ”Ballar av stål” och det kan ju vara hur det vill med den saken, kanske menar de metallsnoppar. Jag vill ändå ta det här tillfället i akt för att upplysa Sveriges översättarskrå om vissa grundläggande anatomiska förutsättningar.

Det här med balle och ballar. Alla som någon gång har varit i ett omklädningsrum för grabbar i åldern 13-17 år vet att det i rummet finns flera ballar och att varje pojke har en balle var. EN (1) balle (singular). Visst, det vanliga är att dessa pojkar även har två pungkulor och det är här översättarnas okunskap slår till.

På engelska kan man säga ”balls” och menar då pungkulorna (jfr. Accepts slagdänga ”Balls to the wall” från 1984 som målande beskriver vad som väntar den som är stygg). Engelska har överhuvudtaget ett mer genitalt orienterat ordförråd än svenskan och detta ger förstås översättare av anglosaxiskt producerad film vissa utmaningar. Till exempel förekommer pungkulor mer ofta som uttryck i engelsk och amerikansk film än de gör i svensk dito. Det kan vara uttryck som ”got to have balls, man” (du måste vara lite modig, kompis), ”I’ll crusch your balls” (du kommer att få däng) eller ”I don’t think you have the balls” (du vågar aldrig). I alla dessa fall handlar det om pungkulor, men i många översättningar står det ”ballarna” (plural) vilket åtminstone hos mig ger en märklig bild av någon form av juver vilket väl inte var meningen?

Publicerad första gången: 2007-05-24 09:11:44

Publicerat

Kejsaren har vuxen smak

Kejsarens nya kläder är min favoritsaga just nu. Sagan om kejsaren med en omgivning som gör allt för att vara till lags och inte vågar ifrågasätta och om pojken som ser det uppenbara skrevs redan på 1800-talet av H.C. Andersen. Eftersom amerikaner har ett behov av att vara först med allting så hittade amerikanen William H. Whyte hundra år senare på sin egen variant av sagan och inom sociologin kallas fenomenet ”group think”. Alltså att man inom en grupp sitter och tänker att det som håller på att hända är helt galet men att om alla andra tycker det är bra så tycker jag väl också att det är okej.

Ämnet för dagens group think heter vuxen smak och för att assistera er kommer jag att vara den lilla pojken som pekar ut det uppenbara. Håll tillgodo.

Jag har aldrig varit sugen på kaffe, är över huvud taget skeptiskt till saker som man ”måste lära sig att tycka om”. Jag gillar inte mörk choklad, nej ge mig ljus, ja gärna mjölkchoklad i stora bitar. Dessutom gillar jag billigt godis, gärna sådant där med lite lukt av diskmedel och med mycket färgämne i. Små, små kakor är bara bra om man får äta riktigt många. Öl är inte särskilt gott, visst ljust öl kan väl gå ner i brist på alternativ, men vad är poängen? Vin är överskattat. Surt och dant, vad ska det vara bra för? Cider går väl an, men vad är grejen med att hälla i så mycket alkohol i den så att man får hicka? Opera, nej tack och slips, vad är meningen med det?

Jodå, jag har fyllt trettio med råge. Det är bara så att jag låter smaken styra och inte åldern.

Publicerades första gången: 2007-05-07 19:22:06

Publicerat

Boka plats

Kommer hem från en tågresa. Som vanligt är det krångligt med platserna. Varför, varför, varför ska det vara så svårt? Det kostar ju inte särskilt mycket att boka en platsbiljett och dessutom är det ju rätt enkelt att bara sätta sig på den plats man bokat (ett tips: det ska vara samma nummer på vagnen och på platsen som de siffror som står på din biljett).

Det finns två sidor av den här frågan. Den ena är folks oförmåga att klara av systemet med platsbiljetter och den andra är järnvägsbolagens oförmåga att klara av systemet med platsbiljetter.

1. Folks oförmåga att klara av systemet med platsbiljetter
Det är snarare regel än undantag att det, när man kliver på järnvägsvagnen och letar sig fram till sin plats, sitter någon slashas på den plats man har fått sig anvisad. Då får man ta fram sin biljett och fråga om den som sitter där har platsbiljett. En vanlig sak som då händer är att denna person då reser sig och muttrar något om trångsynthet och typiskt svenskt. Ett annat vanligt scenario är att personen börjar yra om att den har platsbiljett någon annanstans i tåget eller i något annat tåg någon annan gång så att du kanske kan gå och sätta dig på en plats någon annanstans. Visst, ofta gör jag då det och kraschar på så sätt hela systemet med platsbiljetter.

2. Järnvägsbolagens oförmåga att klara systemet med platsbiljetter
Det kan hända att det inte sitter någon slashas som ber dig ta någon annan plats någon annanstans (visst, jag var förutseende och bokade en plats med fönster, men visst jag sätter mig gärna borta i stökiga familjevagnen och tar hand om någon annans treåring istället för att jobba på tåget, det går så bra så). Men det här är oftast bara en teoretisk möjlighet eftersom du då kan slå dig i backen på att vagnen du bokat plats på har bytts ut, tagits ur drift eller bytt numrering av platserna.

Jag märker att det finns mycket mer jag skulle kunna skriva här om fäblessen för det så kallade kontinentala. Om hur irriterande det är när medresenärerna inte bara kan låta mig vara i fred eller hur jag ibland blir frestad att skaffa bil. Men det får bli en annan gång.

Publicerades första gången: 2007-04-29 17:17:42

Publicerat

Vi som är tuffast får inte prata med någon

Nätverksträff med Sveriges informationsförening, en jättetuff invalsförening för informatörer. Jag tror jag ska sluta med så kallade nätverk. Vad ger det egentligen? Vi klär upp oss, vi sträcker på oss, vi vill låta de andra förstå vilka fantastiska positioner vi har. I dag fick vi lyssna på två konsulter som höll i ett mentorsprogram för informationsföreningen, 38000 kronor plus moms ska de ha för kalaset. Glöm det. På de platser jag varit tidigare så är det väl cirka åtta gånger den årliga utbildningsbudgeten.

Nåja, det är säker bra och det är klart att de ska ha betalt för att hålla en utbildning. Jag har ändå en bild av att det finns massor med ensamma informatörer där ute. Vi som inte sitter på en informationsavdelning, vi som får sköta allt från strategiskt till operativt, vi som själva gör alla delar av kommunikationsprocessen, vi som dagligen trollar med knäna utan att köpa in konsulttjänster till höger och vänster. Vart finns forumet för oss som bara vill prata kommunikation? Vi som bara vill utvecklas och inte brösta upp oss.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Kanske är det bara mindervärdighetskomplex och dåligt självförtroende. Eller så går det att ta träffarna vidare och verkligen prata med varandra om gemensamma upplevelser. En träff för oss ensaminformatörer kanske.

I dag har jag också fått klart för mig att jag ska betala drygt elva tusen kronor i skatt. Det är mer pengar än jag fått ut någon månad det här året. Outgrundliga äro skatteberäkningarnas vägnar.

För övrigt så har M fått jobb. Stort jättegrattis!

Publicerades första gången: 2007-04-26 20:02:20

Publicerat

Begreppsförvirring

På förekommen anledning känner jag att det är dags för lite folkbildning. En kamp mot den historielöshet som sprider ut sig. Det handlar om vinylnomenklaturen. Historielöshet är en sak och det kan förlåtas men historieförvanskning, där går gränsen och därför ser jag mig nödgad att rycka in och reda ut. För det allra första: Det finns inget som heter LP-singel. Däremot finns det:

Vinyl
Materialet skivorna är gjorda av. Oftast svart och runt men kan tillverkas i olika former och färger.

Vinylskiva
Samlingsnamn på lagringsmedium för musik. Finns företrädelsevis i två hastigheter, 33⅓ varv och 45 varv per minut (rpm=revs per minute). Förekommer också i 78-varvshastigheter men då oftare i bakelit, så kallad ”stenkaka”. Stenkakorna gjordes i 10″ (tio tum) men de vanligaste storlekarna på aningen modernare skivor är annars 7″ som är närmare 18 centimeter och 12″ som är drygt 30 centimeter. Oroa dig inte för mycket för det där med 33⅓ eller 45 varv, det står på etiketten på skivan vilken hastighet som den ska spelas på.

LP, album
LP står för Long Play och betyder att det är en 12″-skiva med flera låtar på, cirka 45 minuter på varje sida.

Innerkonvolut
För att skydda vinylskivan från repor så finns det ibland ett stort kuvert i själva skivfodralet där skivan ligger. Ibland av papper, ibland av prasslig plast och är det riktigt lyxigt så är det tryck på innerkonvolutet också.

EP
EP står för Extended Play och är en slags hybrid mellan singeln och LP-skivan. Den innehåller vanligtvis fyra låtar (två på varje sida) och, vågar jag påstå, oftast i 45-varvsutförande även om 33⅓ även förekommer.

Singel
Låtar som artisten eller rättare sagt skivbolaget tror ska sälja extra bra pressas upp som singel. Singeln är en sjutumsskiva med två låtar (en på varje sida).

A-sida, B-sida
De allra flesta har en A-sida och en B-sida. Detta ska ge en vink om vilken ordning den som gjort skivan tänker sig att du ska spela dem i. När det gäller LP-skivor har detta mindre betydelse men när det gäller singlar så är det helt avgörande. A-sidan är själva singelspåret medan B-sidan är utfyllnad (i de allra flesta fall).

Dubbel A-sida
Ibland händer det att artist eller skivbolag försöker släppa en singel med dubbla A-sidor. Oftast beror det väl på att det var svårt att berätta för artisten att vissa låtar är bättre än andra.

Maxisingel
Kärt barn har många namn, till exempel maxi, tolvtumssingel eller tolva. Maxisingeln är en 12″ skiva med bara en eller ett par låtar på. Ofta snurrar den på 45 varv och den som köper en maxi väntar sig i allmänhet att den ska bjuda på minst en remix av låten (en maxiversion). Remixen är oftast en förlängd version av låten, gärna med lite extra tung bas och helst med långt intro samt någon brygga som gör det lättare för en discjockey att mixa in och ut till nästa låt. I sällsynta fall pressas den vanliga singeln på maxi för att riktiga audiofiler ska få sitt lystmäte (ljudet blir nämligen bättre på det sättet). Maxisingeln är mest en företeelse för den nördigare och inget som den normala skivköparen behöver bry sig så mycket om.

Publicerades första gången: 2007-07-24 16:25:43